Morgonen denna dag började som så många gånger förr med tankar som växte till sig allt mer ju längre tiden gick. Försiktigt körde de igång kort efter uppvaknandet ur nattsömnen, följde med mig genom lägenheten in i badrummet, växte till sig i duschen och hade helt övermannat sinnet när frukosten var avklarad. Medan tandborsten for mellan tänderna fördjupades de och när jag sedan satt där i hallen för att snöra på mig skorna kom den välbekanta känslan av trötthet. Helt fast i tankarna och den tärande, malande känslan de genererade. Utmattad, nästan slut på energi allaredan — och jag som inte ens hade påbörjat den sedvanliga morgonpromenaden.
Det spelar egentligen inte någon vidare roll vad för slags tankar det handlade om, då principen är det väsentliga. Men i korthet: Ett etiskt dilemma där jag såg mig ståendes mellan två personer med motsatta synpunkter. Den ena synpunkten förespråkade att en viss aktivitet kunde utföras då och då eftersom den var rolig och ibland även lärorik, den andra menade att aktiviteten var inte bara onödig och falsk utan också på ett omedvetet sätt kunde utsätta andra människor för onödiga risker.
Jag höll inte med någon av dem… och samtidigt höll jag delvis med båda två. Den ena därför att jag älskar vederbörande, med allt som det omfattar, och den andra för att jag uppskattar vederbörandes omfångsrika intressen, kunskaper och engagemang i samhällsfrågor. Båda med skärpta sinnen. Hur skulle jag förhålla mig till de två och till den aktuella frågeställningen?
Tio minuter senare lyckades så medvetandet äntligen bryta in i den pågående tankesnurran. Promenaden hade tagit mig till en allé av cykelbana, alar, ekar, björkar, buskar och blåsippor mellan tuvorna. Himlen var nästan helt klar och vårsolens värmande ljus föll in snett bakifrån och kastade skuggor framåt i färdriktningen. Allt inramat av de häckande småfåglarnas kvitter och drillar. I mobilen i innerfickan pratades det om närvaro i nuet som ett tillvägagångssätt att nå bortom tankarna och därmed bortom egot. Jag hade hört liknande beskrivningar många gånger tidigare men den här gången tog det en betydande stund innan budskapet lyckades tränga in. Ögonen hade börjat sin observerande sökning över omgivningarna men det var som om närvaron, den fulla uppmärksamheten, inte helt ville vakna upp ur tankedrömmen som den brukade göra. Som en bil vars motor går på tre cylindrar.
Några hundra meter längre fram nådde jag dock den magiska brytpunkten. Medvetandet trängde tillfullo igenom tankarnas hårda pansar. Det kändes i kroppen, framför allt andningen som spontant blev djup och avslappnad. Därefter spred sig avslappningen till andra kroppsdelar. Det är så det känns i min kropp, det fysiska beviset på att jag nått det medvetna tillståndet — mitt i morgonpromenadens steg. Någon kilometer innan jag åter var hemma, en känsla som sedan fanns kvar en del av resten av morgonen medan jag ägnade mig åt annat än att promenera.
Det är så jag uppfattar mitt andliga, dagliga arbete. Det kommer inte av sig själv, utan kräver en viss sorts disciplin. Medvetandets disciplin, uppmärksamhetens och sinnesorganens disciplin. Att kunna vara öppen för intryck, att komma ut ur tankar och få uppkastade minnen att blekna för att sedan lämna medvetandet. En process som kan ta tid, då min vakenhet uppenbarligen är begränsad — vissa morgnar mer än andra morgnar.
Så vad hände med tanken som jag fick kämpa med, som besatte mig, som försatte mig i kramp? Ingenting — den försvann. Kvar blev stillheten och insikten att jag inte alls behövde ta ställning för eller emot. Skönt, och samtidigt så självklart. Ännu en helt onödig tanke hade kommit och sedan gått… om dock med ett visst motstånd. 🙂
Bli först med att kommentera