En förstahandsmänniska

Vad innebär det att vara andlig? Finns det några kriterier som behöver uppfyllas för att man ska kunna se sig själv som andlig? Och om man ser sig som andlig, vad är då oandlighet? Behövs det några sådana definitioner eller distinktioner över huvud taget? Är andlighet ett visst tillstånd värt att uppmärksamma och därmed urskilja från allt annat i livet?

Många tycks vara sysselsatta med olika spirituella aktiviteter och att försöka fånga in dem i ord, fånga in dem i system av tro och tänkande med tillhörande ritualer och metoder. Men jag undrar om inte det är att snärja sig själv och andra i begränsningarnas bedrägliga garn. I synnerhet om vi har erfarit ordens starka påverkan och betydelse, men också deras tillkortakommanden och missvisanden. Ord är viktiga för social interaktion och därmed för samhället, ja, för den mänskliga evolutionen över huvud taget. Och ändå finns inbyggt i dem brister som lätt innebär att det som är viktigast blir oviktigt och det mindre viktiga blir allt vi tänker på. Ord leder oss så lätt bort från oss själva. Ordens makt är oerhörd för vårt tänkande sinne.

I dag vaknade jag kl. 4.30 – – alldeles för tidigt en tisdagsmorgon – – och kunde inte somna om. Efter en stunds mycket enkel men likafullt ritualiserad meditation följt av en kort stunds ifrågasättande om det verkligen var det bästa att göra, tog jag så upp mobilen för att kolla Facebookflödet. Som så många gånger förr följdes denna spontana och mållösa handling av en fullträff – – något som påstods vara ett citat av den nyligen avlidne David Bowie:

Religion is for them who fear hell, spirituality is for them who have been there.

Detta är måhända ett uttryck för ett ständigt återkommande tema för personer som säger sig ha blivit spirituella: att det har föregåtts av ett intensivt lidande. Eckhart Tolle, Neale Donald Walsch, Byron Katie och Jeff Foster är bara några nutida exempel. Och det är kanske det enda kriterium som finns för andlighet i vår tid? Att genom smärta ha erfarit en ytterst konkret verklighet där det inte går att luta sig mot någon annans förmedlade ord – – ingen tröst, ingen religion, inga vetenskapliga bevis, inga vittnesmål från andras upplevelser – – följt av ett intensivt lidande efter misslyckade försök att återfå det andrahandsliv man tidigare har levt, kanske den enda livsform man kände till som sin. En smärtsam förlossning som till synes föder oss till en ny livsform, trots att det är en form som vi redan från början föddes i och därför kommer tillbaka till: Livet som förstahandsmänniska?