Något att ha i åtanke vid läsningen av Martinus

Så här i inledningen av läsprojektet Livets bok kan det vara lämpligt med en reflektion över i vilken tid, under vilken epok, Martinus Thomsen själv levde. Detta för att inte hamna i en renodlad anakronistisk läsning – det vill säga att man utifrån vår tids realiteter försöker tolka hans beskrivningar som endast aktuella nutidsbeskrivningar – vilket helt eller delvis skulle kunna leda in en på förståelsemässiga avvägar.

Under Martinus första tid: Modernismen

Martinus levde under perioden 1890–1981 och blev således 91 år gammal. Som fyllda 30 fick han våren 1921 sin ”kosmiska medvetandeupplevelse”, vilket således ägde rum för ett sekel sedan. En tidsperiod där ett kaotiskt Europa som bäst höll på att börja läka såren efter första världskriget (1914–1918) såväl emotionellt, själsligt, fysiskt, politiskt, ekonomiskt som materiellt.

Det var även en tid där tekniken gjorde allt större landvinningar, inte helt utan just nämnda krigs förtjänster. Kanske mest påtagligt blev antalet bilar, flygplan, telefoner och radioapparater. Det vill säga kommunikationerna mellan människor, inom men också mellan länder och kontinenter, tog alltmer fart. Även om de ännu inte hade blivit varje persons möjlighet.

Också inom de mjukare disciplinerna – exempelvis inom psykologin och sociologin – hade det börjat röra på sig, inte minst genom Freud och Jung m.fl., men det skulle dröja innan deras många gånger kliniska, terapeutiska och introspektiva kunskaper och insikter kunde bli ett mera tillgängligt tankegods som kom en större allmänhet till del. Och detsamma gällde sociologer som t.ex. Max Weber och Emile Durkheim, som förvisso redan hade hunnit producera en hel del teorier då de var tidigare ute än Freud och Jung men i gengäld stod för en högre abstraktionsgrad och av den anledningen inte heller kunde komma en större allmänhet till del.¹

Bland sociologerna utgjorde dock Karl Marx ett undantag, då en stor del av hans tankegods kom att ligga till grund för arbetarrörelsen starka tillväxt. Så stark att den exempelvis kom att bidra till ryska revolutionen år 1917 och Novemberrevolutionen i Tyskland tillika det finska inbördeskriget året där på. Ur denna rörelse kom också den första kvinnorörelsen, vars huvudsakliga fiende vid den tiden inte var patriarkatet utan den kapitalistiska rovdriften. Oroligheterna spred sig även till Sverige, där man såg sig tvingad att införa allmän och lika rösträtt för såväl män som kvinnor, i syfte att undvika ett liknande öde som grannländerna.

Grovt sett kan sägas att det var nu den vetenskapliga positivismen fick rejält med vind i seglen, en positivism som endast ägnade sig åt att mäta objekt och beteenden. Ett paradigm som dominerade såväl inom vetenskapen som i samhället som stort. Vad som rörde sig inom människan var starkt underordnat, vilket lätt kunde lägga grunden för en mekanistisk människosyn. Inom industrierna blev människorna samtidigt alltmer underordnade maskinerna, massproduktion och arbetsdelning i form löpande bandprincipen tog över i rationalitetens namn och konkurrerade därför alltmer ut hantverket som produktionsmetod. Ett skeende som kom att bli något av en signatur för det som kom att kallas modernismen då det lade grunden för talet om ständig tillväxt, ständigt ökad produktion och ständigt ökad konkurrens såväl inom som mellan länder. Med andra ord en gryende och starkt accelererande både lokal och global rörelse, men så gott som endast i handelns tecken.

Det var alltså under denna tid som Martinus kom att börja författa sina verk, i försöken att för en större allmänhet förklara den kosmiska världsbild som han nu genom intuitionen hade skaffat sig, bar på och utvecklade vidare. Jag tar för givet att han sannolikt livet igenom reviderade sina tidigare verk av olika skäl och gav ut dem som reviderade nya upplagor, men inte desto mindre kunde han ju inte heller göra avkall alltför mycket på det som han hade fått till sig vid den tid då det begav sig eftersom det skulle kunna undergräva dess stora betydelse och därför det mesta andra som han senare kom att författa.

Under Martinus sista tid: Postmodernismen

Först tre eller fyra decennier senare kunde vi se dagens samhälle växa fram alltmer, trots eller på grund av det efterföljande andra världskriget (1939–1945). Även om rationalismen fortfarande var (och ännu är) så gott som allerstädes närvarande i den västerländska kulturen under 1960- och 1970-talet så växte samtidigt andra kontrasterande strömningar fram. Exempelvis i form av fredsrörelser, studentrevolter och hippierörelser men också den kvinnliga frigörelsen och nyandliga strömningar, som samtliga riktade udden mot modernismens och för all del även den föregående traditionalismens baksidor. En epok som vi kan kalla den postmoderna epoken såg dagens ljus, och den kom med tiden att omfatta även t.ex. miljö- och klimatfrågor i början av 1980-talet tillika alla människors lika värde; samt därmed också HBTQ-personers och andra minoriteters rättigheter under främst 1990-talet och början av 2000-talet (i det senare fallet i form av exempelvis Black lives matter). Även veganrörelsen kan utgöra ett sådant exempel.²

Då Martinus dog först 1981 hann han således ändå se glimtar av det postmoderna samhället, men jag finner det för troligt att hans beskrivningar av (och kritik mot) samhället till största delen bygger på typiska manifestationer under de två föregående epokerna, det vill säga traditionalismen respektive modernismen.

Detta förtar dock inte med nödvändighet hans analyser, då de tvärtom kan bidra till att vi redan under vår tid möjligen kan ha sett tecken på något av allt det som han beskrev i framtiden skulle komma att bli en kärleksfullare värld för alla väsen på denna planet. Vilket i sig kan vara upplyftande där vi befinner oss idag, med tanke på de pågående och tillsynes regressivt polariserande spänningarna samt geo- och nationalpolitiska kultur- och militära krigen.

Som integralisten säger: ”Evolutionen är underbar, men inte alltid så vacker”. Det vill säga, den är knappast så friktionslöst linjär som vi ofta kanske tenderar att tänka oss den. Tvärtom, ”det gör ont när knoppar brister” för att citera en med Martinus samtida och mycket berömd svensk poet (Karin Boye i dikten I rörerelse). Martinus själv skriver i avslutningen av det första kapitlet:³

Jordens nuvarande lidandetillstånd [är] endast att betrakta som de födslovåndor som föregår en ny stor världsepoks födelse. Jordmänniskorna upplever därför just nu en världskulturs undergång och [samtidigt] en världskulturs födelse.

Med det sagt, törs vi hoppas på att de många kulturkonflikterna mellan postmodernismen, modernismen och traditionalismen med tiden kommer att mynna ut i den holistiskt integrativa tidsåldern — den som både transcenderar och inkluderar i en och samma utvecklingsrörelse — för att klä det i integralfilosofiska termer?⁴ Samt, vilka beskrivningar gör Martinus av utvecklingsvägen fram till det hägrande kosmologiska perspektivet där ”det goda” defintivt kommer att dominera över ”det onda” i världen? Med spänning ser jag fram emot vidare läsning för att utröna just det. 🙂

Källor

• Martinus (2018). TREDJE TESTAMENTET: Livets bog, del 1.

Fotnoter

1. Värt att notera i detta sammanhang är att den stora massan människor vid den tiden endast fick sexårig folkskola med sig innan de började arbeta under de tidiga tonåren. En bakgrund som inte nödvändigtvis var till gagn för den som ville försöka ta sig an det som dessa sociologer förmedlade.
2. Denna postmoderna epok erkänns såväl i Ken Wilbers integralfilosofi som i Spiral Dynamics, där den förknippas med utvecklingsnivå Grön.
3. Stycke 32, s. 28.
4. Det som åsyftas här är utvecklingsnivåer från och med Teal och uppåt inom integralfilosofin samt från och med nivå Gul och uppåt inom Spiral Dynamics.