Att befinna mig i det slags kreativa skov som skapandet av och arbetet med denna webbplats medför kan innebära en del ångest, främst framkallad av illusionisten inom mig som gång på gång kastar fram illusioner av det färdiga resultatet och kring hur du som besökare kan uppfatta saker och ting (läs målgruppsanpassning).
Sådan ångest upplever jag dessvärre som en nödvändig inombordslig piska, drivkraften som behövs för att förverkliga/materialisera/manifestera illusionerna. Oerhört energikrävande, normalt sett, och till viss del även denna gång. Skillnaden är dock att nu kan jag också stå med medvetandet jämte illusionisten och iaktta vad som händer inom mig, vilket gör att den senare inte tillåts löpa amok som vid så många andra tillfällen tidigare i livet. Tidigare har det dränerat mig nästan helt på energi, vilket har gjort att när väl allt är på plats, allt manifesterat, så finns inte så mycket energi kvar för fortsättningen. Rollen som förvaltare, med långsiktighet och kontiuitet i siktet, har aldrig varit min paradgren, även om undantag naturligtvis finns. Jag ser därför den här webbplatsen som en särskilt värdefull utmaning — på flera olika sätt.
De tekniska bitarna — utformning och strukturering av webbplatsen — utgör förstås en del av utmaningen Men den riktigt stora delen, har jag funnit, är den introspektion/meditation som ter sig nödvändig för att kunna skriva om de olika teman som jag har för avsikt att beröra. Teman som exempelvis medvetandet, tankarna och känslorna… och för att kunna skriva om dem så behöver jag förstås gå in i dem, själv uppleva dem, för att det inte bara ska bli ett distanserat teoretiskt resonemang av alltihop. Det innebär att jag behöver gå in i exempelvis rädsla, ilska, skam o.s.v. närhelst jag väljer att skriva om det. Frågan jag ställer mig är hur det kan kännas att med avsikt ge sig i kast med sådant som annars kommer spontant och oväntat, uppkastat av kännaren…
Bli först med att kommentera