Kan jag leva ett vardagsliv utan att vara beroende av mina minnen och illusioner? Klarar jag av att ta mig till jobbet utan att ägna en tanke åt hur arbetsdagen kan komma att te sig, utan att försjunka i minnen av hur andra dagar har gestaltat sig? Kan jag gå på en första date med kvinnan jag fått kontakt med på den där datingsajten utan att fantisera kring hur hon ser ut IRL, hur hon pratar och beter sig för övrigt? Kan jag åka till den där salstentan jag har pluggat till i flera veckor utan att känna nervositet?
Vad är allt jag nämnt, samt mycket därtill, om annat än rädslan för det okända? Är jag t.o.m. så rädd för denna rädsla, och samtidigt så van vid den, att jag inte ens kallar den för rädsla — utan för nervositet?
Lever jag således ett liv som mer eller mindre dagligen är genomsyrat av rädsla, utan att kalla det vid sitt rätta namn? Men viktigare än så: Kan jag leva ett liv utan rädsla? Kan jag möta det okända utan att söka skydd och tröst i mina minnen eller fantasier? Kan jag gå det jag inte känner till fullständigt till mötes, här och nu där det utspelar sig? Utan förutfattade meningar, utan tidigare kunskaper, utan att försvinna i det som varit, utan att de inre modellerna tar över, utan att låta tiden ta över mitt psyke?
Be the first to comment