Att förstå fred

— Varför börja med spirituellt sökande? kan jag undra. Vad fick mig själv att börja?

Ett skäl var mitt eget lidande, vilket jag måhända får anledning att återkomma till så småningom. Ur lidandet kom dock nästa skäl, nämligen frågan om hur det kommer sig att vissa människor tycks kunna uthärda ett oerhört stort lidande medan andra knäcks relativt snart — och det är inte alltid de man förväntar sig ska vara starka som också är det i praktiken. Vad fick t.ex. vissa fångar i de tyska koncentrationslägren att inte bara överleva utan dessutom med ett inte alltför skadat sinne, medan andra bröt ihop psykiskt?

Att finna sammanhang och mening sägs ofta vara en förklaring. Det kan dock vara ytterst svårt att finna meningen med att t.ex. ens nära anhöriga torteras och dödas. Vad hjälper det mig att t.ex. söka logiska eller psykologiska förklaringar, utifrån olika perspektiv, på gärnmingsmännens brutalitet? Kan jämförelser i perspektiv och således skillnader i fragmentariska/dualistiska förklaringar verkligen leda till ett bättre liv, ett liv utan lidande? Är inte det att försöka förstå delarna utan helhet? Kan man läka, bli hel, utan att utgå från helheten, något som sträcker sig långt bortom det personliga sammanhanget hos den som berörs?

Således blev helhet en nyckelfaktor för mig. Fred är ett annat ord för helhet, vilket jag förstod senare, och det samma gäller inre frid då frid föregår fred. Är jag fridfull beter jag mig fredligt, så för att förstå freden måste jag också förstå fridfullheten. Till skillnad från fred är krig inte en fråga om helhet och inte heller om fridfullhet. Krig är en fråga om delar. Delar som jämförs med varandra, delar som avskärmas från varandra, delar som ställs i konflikt mot varandra.

Känner jag mig fridfull och därför beter mig fredligt känner jag mig hel. Hel kan jag inte känna mig om det finns dissonans i medvetandet. Så fort dissonansen infinner sig — t.ex. rädsla, ilska, avund, förakt, avsky eller hat — känns medvetandet obalanserat, uppdelat och i konflikt med sig självt. Ord står mot ord, bild står mot bild, känsla står mot känsla. Så uppstår det dualistiska vansinnnet. Jag ställs mot du, mig mot dig, mitt mot ditt. Får det verka en tid utökas det till vi mot ni, oss mot er och vårt mot ert. Är det inte så kriget börjar — att jag tillåter dissonansen i mitt medvetande, att jag finner mig i att känna mig trasig, sårad, och att jag sedan låter det styra mina gärningar? Är svaret ja så måste frågan bli varför då välja delarna framför helheten, och vad är då helheten? Vet jag det vet jag också vad fridfullhet är, och således även vad fred är.

Om kriget börjar i jämförelser mellan olikheter så torde freden börja vid upptäckten av likheter, inte sant? Bakom varje olikhet finns likhet, ty olikheten är ytlig och likheten djup, och när jag ser denna likhet känner jag igen mig själv. När jag ser mig själv som svensk och min granne som icke-svensk ser jag olikheterna oss emellan, varav de allra flesta består av inlärt stoff i form av t.ex. språk och kultur. Ser jag mig själv som människa och även min granne som människa ser jag hur mycket vi är en och samma. På ytan har vi en fysisk kropp — som regel ett huvud, ett par ögon och öron, en näsa och en mun, ett par armar och ben, händer och fötter, en uppsättning fingrar och tår, o.s.v — och vi är alla besjälade varelser med känslor och tankar. Alla inrymmer vi så många ofattbara biologiska system, som bara fungerar utan att att vi förstår hur och ännu mindre varför. System som därför måste vara sprungna ur en djupare slags intelligens än människans och  som få, om någon, kan omfatta i sin helhet med förståelsen. Vi år således sprungna från samma källa, liksom dropparna från havet.

När jag ser helheten försvinner min reaktivitet i förhållande till andra människor. I stället kan jag inom mig känna deras hjärta slå, hur deras känslor finns hos mig och hur deras upplevelser är mina upplevelser. Då finns inget utrymme för dualism, inget utrymme för krig. Kvar finns bara ett fullständigt fridfullt medvetande.