Märkligt är det att de viktiga samtalen jag har med mig själv sällan återfinns där ute, runt omkring mig. Som om sådana samtal är helt ointressanta och fullständigt redundanta, rent av värdelösa för andra människor… Mm, precis där hejdar jag mig. Sinnet har stannat upp i sin egen, väldigt sedvanliga process. Tankarna jag precis hade för avsikt att dela med mig av – – fyllda av känslomässigt stoff i form av frustration och irritation, men också saknad och sorg över att inte kunna möta mig själv hos andra genom givande samtal – – löses liksom upp och försvinner ut ur sinnet. Fångade i medvetandets ljus blir de inte långlivade, hur intensiva de än må ha varit bara ögonblicket innan.
Det är så skrivandet i denna blogg blir till. Sällan blir resultatet som jag tänkte mig när jag började skriva de första orden. Det blir inte mina vardagliga tankars ord som inläggen fylls av, eftersom källan är något annat inom mig än vardagslunken och där av följer förstås att utkomsten också blir annorlunda. Något infinner sig plötsligt när jag skriver här, något som fångar upp mig, något som observerar mig, något som gör mig lugn, fullständigt här och nu. Något meditativt. Jag har inget annat ord att tillskriva det än medvetandet. Som om det skrivna har ”filtrerats” genom ett i övrigt tomt medvetande. Det är gott.
Be the first to comment