Härom dagen påminde en vän mig om en artikel som jag tidigare hade sett fladdra förbi i flödet på Facebook.* En erfaren fritidspedagog i den säger utifrån rubriken ”Sluta curla sönder era barn”. Vidare menar han bl.a. att det är främst tre saker som har blivit sämre med tiden:
- barn har blivit sämre på att ha tråkigt
- föräldrar fokuserar mer på barnens ämnesrelaterade färdigheter (t.ex. att kunna läsa) än att barnen ska vara bra medmänniskor
- barn har blivit sämre på att visa tacksamhet.
I takt med att jag har börjat tränga allt längre in i Enneagrammets vertikala och dynamiska delar** kunde jag inte undgå att börja reflektera över innehållet i artikeln. Som medelålders man, och far till idag vuxna barn, är det kanske särskilt lätt att hålla med skribenten. På något sätt är det som om barnen idag tillåts ta alltför mycket utrymme, som om föräldrar gör allt som står i deras makt för att hjälpa dem blåsa upp ett ego som senare i livet förväntas kunna hantera sig själv i en omvärld som kanske inte alltid är lika intresserad av att nära just det egot (då varje annan världsmedborgare måhända har fullt upp med sitt eget dito). D.v.s. på en kurs vars destination förr eller senare med viss nödvändighet kan komma att stavas krasch, bom och bang.
Å andra sidan: Sägs vi inte kunna gå tillbaka till åtminstone antikens gamla greker när det gäller beklagan över den yngre generationen?*** Är det inte fråga om ett i det närmaste arketypiskt återkommande mönster mellan generationer? Och vill vi, å vår sida, inte vrida utvecklingen tillbaka för att leva upp till dessa gamla grekers ideal, vad ger oss då rätten att klaga? Dessutom ler den medelålders fadern lite snett när han läser de sista raderna i artikeln, om att nämnde pedagog ännu inte har några egna barn. Men säger att om han i framtiden skulle få barn så ska han lära dem leka, vara en bra kompis, visa tacksamhet och lära sig att ha tråkigt då och då. Leendet kommer ur den mungipa som är förknippad med inte bara igenkännande utan även egen praktisk erfarenhet av hur kraschen mellan ideal och realitet kan kännas vid ett skarpt läge när det gäller egna barn.
Det finns måhända mycket att skriva om utifrån den aktuella artikeln. Jag fokuserade dock ganska snart på frågan om personlighetsutveckling, vilket i Enneagramkretsar jämställs med utvecklingen av egot.**** Huvudfrågan som inställde sig för mig var inte primärt hur ett barn bör bete sig, utan snarare varför och för vems skull — d.v.s. vilket är det bakomliggande motivet? Är det för den vuxnes skull i den interpersonella relationen eller är det för barnets utveckling, så att det småningom kan leva ett liv som en hälsosamt balanserad och hyfsat tillfreds vuxen?
Är det för det vuxna egots skull som t.ex. barnet förväntas visa tacksamhet, så att inte nämnda ego känner sig sårat, besviket eller argt (eller ett annat barns växande ego, om man i stället fokuserar på relationen mellan två eller flera barn)? Eller är det för att den vuxne vill förmedla den djupare, goda innebörden av att leva ett liv där man förmår upptäcka, uppleva och uppskatta vad som kommer till en — att upptäcka alla universums små mirakler utan att knyta dem särskilt hårt till egot? Detta kan delvis också beröra den andra punkten: På vilket sätt ska barnet vara en bra medmänniska, men framför allt… vad är motivet? Och hur kommer det sig att föräldrar visar ett större intresse för barnets prestationer än för det som skribenten värnar om, att vara en bra medmänniska? Avslutningsvis, hur hänger allt detta samman med den första punkten, om att ha tråkigt då och då?
Mina frågor kan tyckas halvt, om inte helt, korkade. Allt som vederbörande pedagog säger i artikeln är väl självklarheter, eller borde i varje fall vara det! Ja, det är möjligt. Men det är inget svar på mina frågor, snarare en reaktion utifrån ett inlärt tanke-, känslo- och beteendemönster — d.v.s. en reaktion utifrån ett egos intpräntning samt måhända beteendemässiga manifestation av normer.
Jag befarar (men kan förstås ha fel) att det mest sannolika är att pedagogens motiv handlade om att det växande barnegot ska lära sig att bete sig i relation till andra egon — att inte väcka negativa och reaktiva känslor hos andra. Lovvärt i och för sig, men där någonstans slutar det. Inte så konstigt i ett så pass sekulariserat samhälle som vårt.
Enneagrammet pekar, så långt jag nu har tagit det till mig, på ett större sammanhang — ett Sammanhang som vi känner igen från många av de stora världsreligionerna och deras mer esoteriska läror. Det psykologiska knyts samman med det andliga, egots mentala och emotionella strukturer samt processer belyses i medvetandet med hjälp av Enneagrammet, fångas upp och transcenderas. Detta gör att Enneagrammet i mina ögon är något mycket mer än de flesta andra typologier jag har tagit del av.
För att utifrån det återkomma till pedagogen och barnet, så uppstår åtminstone följande frågor för min del: Är det konstigt att barnen för varje generation kan ses som alltmer egocentrerade, när vi ständigt i så många andra sammanhang (än det i artikeln) fokuserar så hårt på individens utveckling av ett eget ego? Bör vi inte fråga oss om det hela egentligen är inbäddat i vår kultur, och att vi således inte endast får de barn(egon) som vi förtjänar utan också har bett om? Och därmed missar vi måhända oftast det gyllene tillfälle som i dagens språkbruk kallas ”att ha tråkigt” — vilket ses som något urtrist och innehållslöst. Vilket i ett större Sammanhang snarare kan ses som födelseplatsen för inre helhet, kreativitet och meningsskapande. Ett heligt rum för själen.
*Källa: Aftonbladet. **Främst utifrån Riso & Hudson. ***Se exempelvis Värmlands Folkblad, Nissepedia och Sydnärkenytt. ****Som jag förstår det ses personlighet och ego vara synonyma.
Be the first to comment