Sann kärlek

Sann kärlek är den ursprungliga och därför villkorslösa kärleken. Sann kärlek behöver inget objekt och därför heller inte någon riktning. Att känna kärlek till någon specifik annan, likväl som till mig själv, är därför inte sann kärlek. Det slags kärlek är endast ett derivat av den ursprungliga kärleken — en förtunnad och förvrängd kopia, ett derivat som objektifierar, begränsar, exkluderar och ställer villkor. Villkor på den eller det som älskas, jämte villkor på mig själv.

Sådan deriverad kärlek söker sig utåt, bort från sin egen källa, och blandas med tankar och andra känslor samt grumlas alltför lätt i fixerade idéer, i ideal om hur kärleken borde vara och hur den borde fås i retur. Den slags kärlek som består i begäret — det som ska fylla hålet, tomheten inombords. Kärleken har då blivit en handelsvara, ett givande och tagande inom ramen för socioemotionella transaktioner. Uppfylls inte villkoren ersätts snart kärleken av kognitiva dissonanser i form av reaktivitet i våldets tecken — så som besvikelse, tvivel, ilska, makt, konkurrens, avund- eller svartsjuka, förakt, hat och hämnd. Sådan karaktär har egocentrisk kärlek, inte sann kärlek.

Sann kärlek existerar endast i mig och kan inte reduceras i derivatform till någon annan eller till mig själv. Sann kärlek bara är. En känning av Livet. Något som finns i mig, oavsett vad jag tycker om det. Och med Livet följer en ursprunglig sann intelligens som accepterar och värnar allt levande och det som är. Den slags intelligens som inte argumenterar, inte hävdar sig, inte försvarar sig, inte räds, inte bemästrar eller tvingar och därför inte heller skapar eller bidrar till konflikter. De båda är oskiljaktliga tvillingar. Sann kärlek och Livet, Livet och sann kärlek.

Loving & Living
Living & Loving