Med Eckhart Tolles termer kan jag å ena sidan säga att det är sant att acceptansen för mitt ego och min smärtkropp ter sig allt mindre besvärlig. Emellertid kan det var samtidigt vara osant, därför att jag fortfarande söker, vill borra ännu lite längre in i vissa delar. Ibland kan jag lyssna till Eckhart, som kan ge värdefulla “pekare”. Men andra gånger är det som om han inte riktigt räcker till — jag behöver mer näring, behöver gå bortom… eller bredvid Eckhart.
Så jag penetrerar och går på djupet ännu lite mera. Söker andra källor än Eckhart, letar bland hans inspirationskällor. Hittade Jiddu Krishnamurti. Får skriva mer om honom någon annan gång, för nu är jag intresserad av kärleken. Har utifrån ET och JK börjat formulera en hypotes om den. Den sanna kärleken. Eller närmare preciserat var den sanna kärleken börjar och när den börjar.
Men jag söker fler förslag innan jag känner mig mogen för att… ofrivilligt kanske grumla andras närvaromedvetande… genom att öppen redogöra för hypotesen ifråga ;-). Därför välkomnar jag ditt förslag på frågan Var börjar den sanna kärleken?
Lämna gärna ditt svar nedan som kommentar på detta inlägg, och undvik att grumla ditt svar genom att först läsa andras kommentarer. Jag är intresserad av just ditt svar, ditt för dig sanna svar just i detta ögonblick.
Stort tack!
Var den sanna kärleken börjar var frågan. Intressant. Jag tror att den alltid finns där, har alltid funnits och kommer alltid att finnas, även om vi inte är i kontakt med den. Det är först när vi är i kontakt med vårt inre väsen/högre jag, som vi kan känna den sanna kärleken. När rädslornas dimmor/skuggor är undanröjda och ersatts med ett förklarande ljus. När vi verkligen ser helt och fullt vilka vi är. Bortom tankar, känslor, identitet, föreställningar och idéer samt tid och rum. Jag börjar mer och mer luta åt tesen att den sanna kärleken, den villkorslösa kärleken och medvetandet är en och samma “substans” i brist på bättre ord. Och så länge sanningen döljs bakom rädslor, så kan vi inte se ljuset inom oss och andra.