Morgonens tidiga promenad var osedvanligt lugn, såväl till det yttre som i själen. Under den knappa timmen på bostadsområdenas kombinerade gång- och cykelbanor bestod sällskapet primärt av en strålande sol, en turkosblå himmel, höga molnslöjor som markerade väderomslag från gårdagens regnande, lummiga lövträd, fåglarnas morgonkvitter och -sång, några nära kontakter med ett antal skogsduvepar samt en och annan nyfiken koltrast, samt saktmodiga sniglar på den fortfarande blöta asfalten. Frånsett mig själv var således den mänskliga frånvaron total. En sådan morgon som är som mest möjlig på sommaren, strax innan och under semestermånaderna. Perioden då det mest vardagliga våldet — arbetsvåldet, där vi med så många olika medel som möjligt utnyttjar varandra för vår egen överlevnad — avtar lite grann för några veckor.
En och annan tanke gjorde mig också sällskap, tillika en och annan känsla. Men i förhållande till så många andra morgnar var den inre stillheten mer påtaglig än annars. Så här i efterhand kan jag inte tillräckligt väl återkalla eller beskriva upplevelsen, ty sinnet har sedan dess hunnit befläckas av andra intryck med åtföljande tanke- och känslomässiga reaktioner, men jag minns att det handlade om en känning av frihet.
Befläckningen av känslan av frihet sker så lätt. En läst rubrik i gratistidningen som väntade på mig i brevlådan när jag kom hem från promenaden, en stunds strömmande reflektioner under den enkla frukosten, en scrollande glimt på Facebook, eller ett pling som låter mig veta att någon messat mig och därför väntar på svar… Det är allt som krävs för att få känslan av frihet att huka sig och hastigt försvinna. Om jag låter det ske, vilket ter sig som en fråga om medvetandegrad.
I slutet av min promenad, någon minut innan brevlådan vittjades på sitt innehåll, kom jag att tänka på en av mina största läsupplevelser i tidiga tonåren. W.D. Overholsers Våldets land var en bok som överraskade mig då det begav sig, jag som hade förväntat mig en förvisso relativt tjock men ändå genremässigt traditionell vilda western. Alla förväntningar kom på skam, och i stället fick jag som sagt en av mina största läsupplevelser. På ett liknande sätt överraskade mig denna morgonpromenad med sin påtagliga frihetskänsla. Inte för att det var första gången, men för att glimten av frihet kommer så spontant när den väl råkar infinna sig. Liksom den samtidiga klarsynen kring världen jag lever i, världen jag lever av, världen i mig, världen som är jag. En klarsyn som dock är svår att yppa något om i ord, av samma anledning som jag skrev om igår. Ty, det är som om språket gör våld på friheten, klär den i bojor, försöker fånga den, för att ha något att låsa in.
Måhända inrymmer språket en del av svaret på att känslan av frihet så ofta drar sig undan, krymper ihop, förtvinar. Kanske finns uppenbara skäl till att språket är så otillräckligt för förmedling av andliga upplevelser så som av frihet. Kanske är språket som uttrycksmedel så nedtyngt av det dominerande egot — i mig, i dig, i världen — att vad som än uttrycks så blir det deformerat, skevt, skruvat. Finns där ett våld i språket som vi inte ser därför att sinnet har blivit avtrubbat sedan länge, av en våldsam värld? Är språket en uttrycksform för denna värld? Är språket en del av våldet?
Varför finns språk, alltså på en ursprunglig existentiell nivå? För att vi ser oss som åtskilda kroppar, ensamma själar, från varandra isolerade entiteter som i sin oändliga existentiella förtvivlan gör allt vi kan för att överleva i ett annars till synes oändligt och obarmhärtigt universum? Som om språket vore ett överlevnadsmedel, ett medel med också en inneboende potential till makt, ett medel till dominans, ett medel till våld? Allt i överlevandets namn. [1]
Om detta resonerar ett uns i förhållande till Sanningen så förstår jag måhända mina egna tillkortakommanden, min egen kommunikativa förtvivlan, något bättre. Kan det måhända förhålla sig så att språket inte är ämnat för det jag upplever och inte tillräckligt väl kan beskriva utan att det framstår som platt, klyschigt och själlöst? [1]
Fotnot
- Detta inser jag osökt kan resonera till myten om Babels torn, platsen där människans språkförbistring sägs ha uppkommit.
Bli först med att kommentera