Ofta hävdas att den så kallade moderskärleken är villkorslös, då den ses som naturlig och inte ställer krav på att barnet behöver ha vissa egenskaper eller behöver göra något speciellt för att vinna denna kärlek. Att barnet endast behöver finnas till. Jag vill dock påstå att denna så spridda uppfattning om moderskärlekens karakteristik kan vara en villfarelse.
På sin höjd imiterar moderskärleken den villkorslösa kärleken, men aldrig fullt ut. Den bristande kärlekskopian visar sig nämligen visst innehålla villkor för sin existens. Ett påtagligt och grundläggande sådant villkor är att barnet finns, eller vid olyckliga omständigheter ändå har funnits. Det vill säga att barnet utgör ett signifikant kärleksobjekt varpå kärleken kan projiceras. Barnet är alltså inte vilket barn som helst, utan ett barn som är satt till världen av kvinnan (och fadern) i fråga eller är utvalt av föräldrarna vid adoption.
Därutöver kommer att det lilla barnet bekräftar modern genom att behöva henne, både för att få sina mest grundläggande fysiska överlevnadsbehov tillgodosedda och för att lära sig att överleva socialt. För att moderskärleken ska utvecklas krävs således en känsla av att känna sig behövd, vilket således är ytterligare ett villkor. Lyckas barnet därtill emellanåt göra modern stolt vet snart nog moderskärleken inga gränser. När sedan barnet har vuxit upp och lyckats etablera sig någorlunda stabilt i samhällskroppen, kan det utgöra en trygghetspunkt för både nämnda kärlek och för identiteten hos den nu medelålders modern — ”jag är vad som lever vidare av mig”.
Självklart gäller ovanstående även den faderskärlek som också antas vara villkorslös på motsvarande sätt som för moderskärleken ovan. Det händer, men relativt sällan ser jag dock faderskärlek beskrivas i sådana termer. I stället beskrivs faderskärlek traditionellt oftast som en kärlek utövad av en auktoritet, någon som ställer krav och sätter sätter gränser för barnet samtidigt som han kan fungera som barnets guide ut i ”den stora världen” utanför hemmets trygga hamn, någon som lär barnet hantera risker och konkreta faror. Per definition är den slags kärlek knappast fri från uppställda villkor från auktoritetens sida. Ett grundläggande sådant är att barnet över huvud taget har tillägnat sig tillräckligt med social överlevnadskompetens för att kunna umgås med fadern i fråga. Ty, den sistnämnde behöver finna något meningsfullt i relationen, och för att den ska fortleva med intensitet någon längre tid krävs att barnet läraktigt tar till sig av faderns erfarenheter och kunskpar… och således därigenom bekräftar fadern. Således finner vi inte heller där — i ännu mindre utsträckning — någon villkorslös kärlek.
Därför är detta viktigt
Allt som nämnts ovan har således ingenting med villkorslös kärlek att göra. Sådan kärlek binder inte upp sig till ett objekt, än mindre ett signifikant sådant, och behöver ingen trygghetsidentitet given av avkomman. Om villkorslös kärlek finns så strömmar den bara ut, utan att den behöver triggas igång av någon yttre omständighet. Därför är den inte heller emotionellt ”klängig” så som moderskärleken kan te sig emellanåt eller ”krävande” så som faderskärleken kan te sig.
De scenarier som har framlagts ovan relaterar mer till olika strategier för arketyper i enlighet med Enneagrammets moderliga typ 2 respektive den faderliga typ 8 än till hur villkorslös kärlek ter sig. Om den villkorslösa kärleken har dock modern psykologi tämligen lite att säga, och det är måhända därför som den också kanske lite för lättvindigt missar poängen med just uttrycket villkorslös kärlek.
Varför är då detta viktigt? Finns några praktiska skäl att göra denna distinktion? Ja, det vill jag mena. Ett exempel på viktigt skäl är att moderskärlek inte sällan tas som implicit ursäkt för ett vettlöst beteende gentemot barnet, och det är lätt hänt att då gömma sig bakom föreställningen att moderskärleken skulle vara i det närmaste något heligt eftersom den antas vara naturligt villkorslös. Ett annat skäl är att den medelålders kvinna som klamrar sig fast vid mantrat ”Barnen betyder allt” riskerar att låta moderskärleken bli den ursäkt och fixering som hindrar henne från själslig utveckling — och upptäckten av vad villkorslös kärlek egentligen är — i den senare halvan av livet. Måhända är därför moderskärleken ett skäl till att kvinnor är underrepresenterade bland de andliga lärarna, och de som ändå finns är sällan själva mödrar?
En annan slags föräldrakärlek
Dock kan där måhända finnas en spirituell ”genväg” till den villkorslösa kärleken via moders- respektive fadersrollen, en slags kärlek som de flesta måhända helt bortser från trots att de ändå upplever den. Jag lånar här en devis av Eckhart Tolles för att förkorta min utläggning något:
Så när uppstår denna slags kärlek? Det är den mest elementära form varigenom villkorslös kärlek kan ta sig, och det sker i mötet med den andre. När vi fäster blicken i varandra och låter våra själar spegla varandra genom våra sinnesorgan, inte minst ögonen. Då, när vi är som mest medvetna om och uppmärksamma på varandra. När vi upplever ett delat medvetande.
Föräldrarollen kan inbjuda till ypperliga tillfällen att erfara och faktiskt träna på att varsebli denna fantastiska om dock måhända mest förbisedda kärleksform! Kanske i synnerhet gäller detta i förhållande till spädbarn, vars medvetande till stor del är tomt på inlärt stoff och därför oskuldsfullt rent. Något som vi även känner igen i relation till exempelvis många djur. Det påminner oss om vår egen mest essentiella natur, den vi är sprungna ur och en del av men som vi så ofta glömmer bort för att vi dränker den i framför allt tankar, känslor och sinnesintryck.
Be the first to comment