Jag är ledsen men jag kan inte bistå med en strukturerad och intresseväckande inledning i mitt svar på rubricerad frågan. Kanske blir det inte ens ett svar. Eller så blir det alla svar som kan ges. Kanske blir svaret fel. Eller så kommer svaret tyda på att frågan var fel. Egentligen behöver jag bara skriva av mig, så där kissnödigt mycket som det kan bli när hjärnans all input blir för onyanserad och stor i förhållande till dess kvalitatitvt bristande output. Då puttrar det liksom bara ut, förr eller senare. Ohejdbart, för nu är det senare.
Har på sista tiden fått allt svårare att strukturera såväl mina egna tankar som all den input som ideligen strömmar mot mig och genom mig. Detta ständiga flöde. På jobbet, på kursen jag går, på Facebook, till och med i kärlekslivet (ja, det sägs att det är bra att ha ett sånt), i mitt föräldraskap eller för all del när jag likt en törstande sate tar del av de spirituella läror som Eckhart Tolle så frikostigt delar med sig av. Input som sugs in, behandlas och sedan spottas ut med i princip samma format. Eller med andra ord: jag låter mina tankar och känslor formas, socialiseras in i behändiga formar. Ja, de där “boxarna” som nog är oss alla väl så bekanta. Men var i dessa strömmar finns jag? Det är kaos.
Kanske är det ett förväntat kaos. Måhända även ett välkommet kaos. Eller ett nödvändigt. Kanske ett sådant slags kaos som krävs för att man över huvud taget ska kunna prata om en förändring. På djupet. Samtidigt som det i sådana fall är en förändring som strålar rakt ut från mitt innersta, från den jag alltid har varit. Deep down, under alla de där påtvingade lagren av social anpassning till förhållanden som egentligen är alldeles för hårda för mig. Jag syftar på det tuffa arbetslivet, jag syftar på ständiga studieprestationer, jag syftar på kärlekslivets alla möjliga och omöjliga förpliktelser och konflikter, jag syftar på alla uppoffringar för att barnen ska ha det bra. På ständiga krav, och på hård konkurrens. Jag syftar på att stå där på randen, se ned i bråddjupet och bara ha en tanke kvar som känns äkta: “Jag orkar inte mer av det här just nu.” Allt det där som tycktes så meningsfullt känns platt och meningslöst. Vad är egentligen meningen med det hela?
Och andra, de skyndar förbi. En del kanske med samma slags inre tomhet som jag. Vi stöter ihop likt molekyler i universum. Våra egon säger “Hej, hur är det?” innan vi repellerar bort från varann, fullt upptagna med att orientera oss mot nästa destination i det vi kallar livet. Som molekyler som till synes slumpmässigt studsar omkring i detta oändligt stora universum — till största delen bestående av tom, tom rymd.
Jag släpper djupet med blicken, där jag står på randen. Kisar mot gryningen som just letat sig fram över horisonten. Himmeln, så himmelsblå som bara himlar kan bli, släpper fortfarande igenom ljuset från de starkast lysande stjärnorna. Jag fyller lungorna med den svala, daggtyngda morgonluften. En flock flyttfåglar sveper förbi och påminner mig om den kakofoni av naturliga ljud som hela tiden omsvept mig. Ljud som gått mig förbi, därför att jag befunnit mig någon annanstans. I huvudet på mig själv. Men nu är det en ny dag. En av stjärnorna blinkar. Jag låter mitt ena öga blinka tillbaks. Jag ler.
Vem jag är? Jag är där jag är. Här. Nu.
Bli först med att kommentera