Utgångspunkten att jag är världen och att världen är jag kan förstås formuleras med andra ord. Om allt jag vet finns inom och aldrig utanför mig innebär det rimligtvis att världen jag erfar egentligen är något som jag redan har skapat. Det jag erfar, d.v.s. det jag på något sätt kommer i kontakt med, har jag alltså skapat någon slags mening om innan kontakten sker. Det behöver inte vara en korrekt mening, och inte heller ens en rimlig eller rättvis sådan. Men någon slags mening finns där redan, och de meningar som redan finns om tingen/fenomenen runt omkring och inom mig är världen. Ty det jag ännu inte har skapat någon mening om är meningslöst och om det kan jag inget säga — förutom att det är meningslöst, d.v.s. har ännu inte tilldelats någon mening. Därför finns det heller inte i världen. Och skulle det ändå finnas i världen så går det under etiketter som exempelvis “meningslöst” eller “det okända”, var om inget kan vetas.
En sådan utgångspunkt innebär att världen är gammal, därför att världen består av tankar/minnen som min hjärna redan har skapat. Minnen bestående främst av ord och bilder, som genom tidens och nervcellernas försorg har sammanlänkats till en illusorisk struktur som utgör det meningsfulla. Jag kan säga att jag eller någon annan ibland har en förutfattad mening om något, men det är i grunden något jag alltid har. I varje fall om det som ter sig meningsfullt, ty annars vore det meningslöst — okänt — och därför inte vetbart över huvud taget.
Kanske ter sig det jag skrivit som nonsens, som ett abstrakt resonemang om självklarheter, men det är av yttersta vikt därför att det leder mig till frågan om ansvar. Om jag är världen och världen är jag torde jag ha ett oerhört stort ansvar för världen, inte sant? Och har jag ett stort ansvar bör jag rimligtvis vara mån om att skapa en så bra, en så god värld som möjligt, inte sant? Dock är inte alltid den värld god som jag har skapat. Den prägling av minnen jag har gjort i livet, inte minst under barndom och uppväxt, kan tvärtom innebära en värld som är mörk, orättvis, osäker, våldsam och genomsyrad av en underliggande oro, misstänksamhet, ilska och rädsla.
En sådan värld är dock en värld som ännu inte har en medveten skapare, i bemärkelsen att skaparen är omedveten om sig själv. Världen tycks då bara finnas i yttre bemärkelse, hård och kall, och även skaparen av världen tros finnas någonstans där ute. Inom mig uppstår reaktioner på det yttre, allt det där ute som jag måste antingen anpassa mig till, göra motstånd mot eller strunta i. Jag är således en reaktiv varelse som behöver förhålla mig till omgivningen, behöver skapa och upprätthålla olika personae (sociala masker), gå in i och ut ur olika sociala roller. En fragmenterad varelse som gör så gott jag kan för att orientera mig och navigera i den på mig pålagda yttre världen, ibland som en maskineriets effektiva kugge… och ibland som dess rebelliska grus. Som sådan kan jag aldrig bli hel, jag kan endast förbli fragmenterad, uppdelad och isolerad i dualismens kategorier. I det yttre och det inre, i jaget och duet, i jaget och världen, i viet och niet, i kriget och freden, i livet och döden, i antingen eller.
När jag vaknar upp kommer insikten att världen inte kan finnas där ute. Mina tankar finns bevisligen inte där och inte heller mina känslor. Allt med mening finns inom mig, därför måste även världen finnas där. Världen är således inlärd, och innan den blivit till en struktur av meningsfulla minnen i hjärnan är den endast meningslös stimuli för sinnesorganen. Kan jag inget lära kan heller inte världen existera. Av det följer att jag har makten och ansvaret för mina minnen, det kan rimligtvis ingen annan ha. Först kan det framstå som en oerhörd tyngd, ett oerhört stort ansvar som dessutom kan framstå som orättvist. Men sen kommer känslan av frihet, i bemärkelsen att jag kan stå fri från det jag tidigare har lärt in. En frihet från det kända, vilket är friheten att möta det okända, friheten att vara öppen och rörligt levande i stället för stängd och stelt halvdöd.
Bli först med att kommentera