Ordet Gud har mest väckt negativa associationer hos mig. Jag har dock nyligen insett att det har mest att göra med att jag inte riktigt har förstått vad det syftar på. Detta eftersom ordet tycks ha pekat på något som inte finns — ett ingenting, en tomhet, en intighet — och har därför bidragit till en kognitiv dissonans — en irritation, en frustration. Samtidigt har jag förstått att Gud har varit föremål för oändliga diskussioner, meningsskiljaktigheter, konflikter och krig under åtminstone de senaste 2000 åren. Av det förstår jag dels att Gud ändå måste vara något viktigt, något heligt, men också dels en källa till definitionsmässig makt för vissa initierade personer.
Jag har inte fått det att gå ihop. Varför strida om… ingenting? Den enda lösning jag har funnit till ekvationen är att striderna har handlat om något annat än Gud per se. Att det har handlat om olika människors manifestationer av Gud, främst i symbolisk och etisk/moralisk form. Således är det formerna man har stridit om, avgudarna, snarare än det gudomliga och därmed har man också lämnat den gudomliga dimensionen och istället huserat alltmer i den mänskligt materialistiska.
Så jag har på senare tid fått omorientera min insikt om vad ordet Gud pekar mot. Gud står nu som den bokstavsmässiga symbolen för den onämnbara kraften och intelligensen som är upphovet till allt, inom såväl som allt omkring mig. Allt det som jag inte riktigt kan förstå, fullt ut beskriva och allra minst förklara — i första hand sådant som inte är skapat av människohand. Det bara finns, så till den grad att jag inte ser det med full uppmärksamhet och därför tar det för givet. Att vakna upp spirituellt handlar för mig till stor del om att få syn på det, att kunna observera det, och erfara den ödmjukhet som blir konsekvensen.
För mig betyder således Gud nu det oändliga och därför onämnbara bakom allt som existerar, vilket innebär hela universum. Intelligensen bakom de olika fysiska lagarna, som t ex gravitationen (som kan beskrivas, men inte helt och fullt…). Men minst i lika hög grad mitt eget liv, eller rättare sagt livet i mig. Arvsmassans uppbyggnad, kroppens funktion, alla de inre organen och systemen som håller mig vid liv genom samverkan på en rad olika sätt men som jag helt eller till mycket stor del saknar kontroll över. De bara fungerar, trots att jag saknar kunskap om hur eller varför.
Hur kommer det sig att jag inte har insett detta förrän nu, alltså på djupet förstått? Hur djupt har jag egentligen sovit?
Be the first to comment