Hur och varför jag kom in i det dunkla och sterilt inredda rummet är för mig okänt; men jag blev för ett ögonblick stående framför bordet mitt på golvet och såg ned på den grunda vita baljan som hade dukats fram på dess skiva. Möjligen befann jag mig i ett framkallningslabb för analoga fotografier, vilket dock fick bli en efterhandskonstruerad spekulation. Där och då var det i varje fall inget som jag fäste något som helst avseende vid; även om det kom att få en viss betydelse så småningom. Det enda betydelsefulla i ögonblicket var baljan, den klara vätskan i den samt det pappersark som flöt på ytan.
Jag kunde inte slita blicken från arket, trots att jag inte visste varför. Eller snarare: en spontan önskan hade infunnit sig om att vilja veta vad den nedåtvända sidan av arket kunde dölja, som om intuitionen sa mig att något viktigt skulle finnas där på. Därför klev jag i nästa stund närmare bordet, böjde mig något framåt, doppade ena handens tumme och pekfinger i vätskan samtidig som de hjälptes åt med att fatta arket i dess ena hörn och sedan började vända undersidan uppåt. Jag hann nätt och jämnt med en snabb blick konstatera att den andra sidan av arket var lika tom som den första, innan en makaber syn fick mig att studsa till: under arket låg en vänsterhand, avsliten vid handleden.
Ytterligare ett par intensiva sekunder hann passera innan chocken av det makabra fyndet först började sjunka undan, bara för att bygga upp en ännu starkare chockvåg: handen var mig bekant; den var min mors!
Igenkänningen fick mig att förfärat tappa andan, släppa arket och ta några baklängessteg. Men synen av mors hand var redan inbränd på näthinnan; den var alltför nära för att kunna backas undan från. Tummen och pekfingret vilade mot varandra i ett pincettgrepp likt mitt eget nyss, om än på ett mer avslappnat vis, och de jämfört med mina något mer svullna fingerformerna gick inte att ta miste på – dem var jag uppväxt med. Samt ringfingrets släta vigselring.
Chockens initialt paralyserande effekt övergick i en allt starkare, hulkande och okontrollerad våg genom kroppen. Tårarna sköljde över mina kinder… vilket också var det sinnestillstånd som jag abrupt kom att vakna upp till. Jag bokstavligen talat grät mig in i vakenheten, hulkade mig ut ur en verklighet och in i en annan.
För ett ögonblick förstod jag inte att denna övergång mellan två medvetandetillstånd hade ägt rum, men när jag blev varse att så var fallet kunde jag också börja härbärgerera den i drömmen plötsligt uppblossade och intensiva sorgen. Jag lyckades lugna ned mig tämligen snart därefter och beslutade att lägga drömmen på minnet eftersom dess budskap hade varit så starkt. Ett budskap som förvisso ännu inte gick att förstå, men som med hela sin kraft bjöd in till kontemplation.
Bakgrund: enneagrammet och mors död
För några år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur jag så småningom klurade ut att jag resonerade mer med enneatyp 5w4 än med den 9w1 som jag initialt hade “klickat” bäst med. En betydande delmängd av motiveringen till denna insikt kretsade kring relationen till min mor. En relation som exempelvis beskrevs i termer av osjälvständighet och beroende samt emotionell självabsorption men också identitetsmässig förväxling samt psykologisk dominans och invasion; vilket i mitt unga vuxenliv kom att kännas som en tung skugga och ett mörkt kraftfält som jag gjorde vad jag kunde för att ömsom hantera och ömsom fly ifrån.
Kort sagt upplevde jag under min uppväxt att relationen till min mor var en svår balansakt mellan å ena sidan stark temperamental igenkänning och å andra sidan en förhärskande emotionell dominans i hemmet, vilket bäddade för att det ibland behövdes väl utvecklade strategier för att jag psykologiskt skulle överleva som självständig individ inom räckhåll för hennes kraftfält.
Genom Carl Gustav Jung har jag förstått att det jag just har beskrivit kan ses som uttryck för ett moderskomplex; likväl som att detta uttryck och komplex i sin tur, och i enlighet med enneagrammodellen, kan ligga till väsentlig grund för utvecklingen av min personlighet.
En tolkning i skuggan av Saturnus: ett moderskomplex i upplösning
Åter till tiden för drömmen. Sedan någon vecka tillbaka hade jag för andra gången i mitt liv haft jungianen James Hollis bok I skuggan av Saturnus inte endast liggandes på pottskåpet invid sängen, utan också som ett dagligt läsesällskap som gav en stor behållning om morgnarna. En bok som förvisso till stor del kretsar kring faderskomplex – med initial utgångspunkt från mytologiska väsen som Saturnus och Kronos; båda kända för att i fruktans förtecken ha ätit upp sin egen manliga avkomma i enlighet med någon slags patriarkal världsordning – men där inte heller personliga mödrar går fria från att åsamka sår hos efterkommande generation.
En läsning som inspiratoriskt kunde ge föda åt djuplodande introspektiva kontemplationer. Därför var det kanske inte särskilt förvånande att mor min på något sätt skulle visa sig för mig i drömtillståndet; att det omedvetna skulle kasta upp något sådant för avhandling.
Min biologiska/personliga mor hade vid det laget varit död i lite mer än tre år. I stort sett, och endast med några få kortvariga undantag, hade jag med avsikt sörjt henne intensivt under en för det ändamålet tillägnad dag. Efter den dagen kände jag mig klar med, ja närmast renad från hennes inverkan, samtidigt med att en mycket väsentlig meditativ insikt dock stod klar: min mor hade aldrig existerat någon annanstans än i medvetandet, och därför hade hon inte heller lämnat det. Med andra ord fanns hon kvar eftersom jag fortfarande kunde se hennes ansikte framför mig, kunde höra hennes röst, kunde fortfarande känna hennes lena hår mot min hand några dagar efter dödsögonblicket och uppenbarligen även så småningom kunde drömma om hennes hand.
Således på en och samma gång en tröst och en förbannelse: en tröst för att jag inte behövde sörja henne mer eftersom hon fortfarande fanns kvar, en förbannelse för att så gjorde även hennes moderskomplexa inverkan även om det just under sorgedagen kändes som att den hade lämnat mig – en sådan befrielse!
Tre år efter hennes död ledde dock den intensiva drömmen med dess efterföljande intuitiva kontemplation till att mors avslitna hand symboliserade att hon nu äntligen hade släppt det moderskomplexa greppet om min själ. Så lämpligt då att det råkade ske i ett framkallningslabb, en plats där nya bilder samt måhända även nya insikter och därför också nya världar framkallas. Exakt hur den världen skulle se ut avslöjade inte det flytande arket; den bilden lämnades åt mig själv att skapa.
Bli först med att kommentera