Jag är världen, världen är jag

Det hela är mycket enkelt, ändå anses det så svårt: Jag vet allt om världen, om objekten vet jag intet. Ty världen finns inom mig — all den stimuli som via sinnesorganen har kommit till mitt medvetande, utifrån såväl som inifrån. I ett ständigt flöde som kallas nu, därefter tolkat och kategoriserat, lagrat i hjärnans minnesceller — som accepterat eller förkastat. Världen är således jag, liksom jag är världen.

Allt det meningsbärande är världen, objekten är meningslösa. Att det finns en yttre och en inre värld är därför en illusion. Det finns ingen värld där ute, bara objekt bestående av olika energislag. Det är det enda som finns därute. Allt annat finns inom mig. Det logiska beviset för det är: Ta bort alla mina sinnen — ta bort synen, ta bort hörseln, ta bort lukt, smak och känsel. Hur mycket värld finns då kvar förutom vad som huserar i mina minnen av sådana intryck, samt vilka associationer de har skapat i form av andra minnen? Vad vore jag och vad vore världen om jag hade fötts utan mina sinnesorgan? Hade där funnits ett opåverkat och därför fullkomligt klart, helt ostört, orört och därför oförstört, ett oskuldsfullt helt medvetande?

Hos mig är detta vad spiritualitet och uppvaknande främst handlar om. Att utforska själen, vilket är det samma som psyket, det samma som sinnet, att upptäcka den rymd som kallas medvetandet och vad som ryms däri.

Tycker jag att det låter invecklat och svårt, eller framstår det som gallimatias, så beror det på att det är alltför lätt. Vad som gör det svårt är att jag lärt mig att förlora mig i det jag tror är den yttre världen, att förlora mig i illusioner om vad som finns där ute — även så bilden av mig själv. Då går jag vilse i dimman, och får allt svårare att hitta hem igen… ju längre jag går, ju längre jag famlar omkring. Det kan inte bli annorlunda när jag tror det inre vara det yttre. Och ändå är det normaltillståndet, det som lärts in sedan barnsben.

Jag har på sistone insett att när jag har gått vilse så är det bästa att tvärtom stanna upp, att skärpa sinnet genom fullständig uppmärksamhet och att släppa allt som kan förknippas med då och sen. Jag observerar, jag lyssnar, och gör inget för att sluta se. Här. Nu.