Begär är något jag nog har känt minst en gång varje dag sedan så länge jag kan minnas. Det kommer oftast plötsligt och känns som ett inre sug, som ett inre vacuum, som om det skapar ett hål inom mig. Begäret drar mig samtidigt utåt, mot objektet som attraherar mig, som distraherar mig, som förtrollar mig. Kanske är det därför hålet uppstår — som en själ som försöker expandera utåt på bekostnad av kärnan i det inre.
Men vad är det då som attraherar? Varför är vissa objekt mer attraktiva än andra? Hur vet jag vad som är attraktivt och vad som inte är det? Måhända kan det finnas någon genetiskt biologisk förklaring, men minst lika troligt att det finns en kulturell förklaring — d.v.s. en förklaring som syftar på en kulturell prägling av psyket, en inlärd preferens för det ena eller det andra. Och preferensen utgörs av en psykisk modell, en struktur av framför allt minneslagrade bilder, ord och känslor. En modell skapad av illusionisten.
När jag så attraheras av ett objekt betyder det att objektets form jämförs med de lagrade modellerna, och när en ”perfect match” infinner sig uppstår begäret. Detta har jag dock inte varit medveten om, och därför söker mitt psyke sig ut i den ”yttre världen” där objektets attraktiva attribut/egenskaper skenbart ser ut att finnas, med resultatet i en psykisk dissonans kallad begär eftersom den ”yttre världen” i själva verket är en del av den enda världen — den inre. Nu har jag dock blivit varse hur det förhåller sig och därför förleds jag inte lika lätt av begäret, vilket innebär att medvetandet inte så ofta som tidigare hamnar i en psykisk dissonans.
Be the first to comment