Dödens rädsla

Du har förmodligen, liksom jag, hör det förr: Rädsla är ett gift. Rädsla förstör. Rädsla dödar. Vad som brukar avses är inte den sortens rädsla som vi alla kan erfara när vår självbevarelsedrift aktiveras i en farlig situation. En sådan instinktiv rädsla är sund och är snart ur världen så snart situationen är det. Nej, det jag syftar på är rädsla för rädslan — eller om du så vill en riskrädsla, då det snarast är risken för att känna rädsla som utgör det hot som aktiverar den sortens rädsla som jag menar. En sådan rädsla kan inte bara vara begränsande dödlig för ens val och möjligheter i livet. Den kan, har jag nu erfarit, vara en direkt dödsorsak. Och nej, jag syftar då inte på egots död, utan på en de facto fysisk död. Om det kommer dock inga ord nämnas i dödsattesten.

U. hade efter ett långt strävsamt arbetsliv gått i pension för ett par år sedan. Levde sen tjugo år tillbaka tillsammans med sin livskamrat sedan tonåren och de båda katterna i en trevlig bostadsrätt i de centrala delarna av en svensk storstad. Äktenskapet hade under åren gett dem två barn och några barnbarn, men också några stora obehagliga överraskningar som de dock hade lyckats ta sig igenom utan att ge upp det äktenskapslöfte de en gång avgivit. Nu fanns tid att bara vara och att se fram emot ålderns höst tillsammans. Om det inte hade varit för den där obehagliga knölen…

U:s far dog vid 67 års ålder. Den fysiska orsaken var förvisso hjärtattack, men i bakgrunden hade det länge funnits en total rädsla för allt vad läkare och sjukvård hette. Så klart att han inte erkände rädslan, antingen teg han ihjäl den eller rationaliserade bort den, men likafullt undvek han konsekvent varje kontakt med sjukvården hur sjuk han än blev. U. fick således tidigt lära sig att sjukhus var farliga platser.

Inte desto mindre lades U. in på sjukhus som 5- eller kanske 6-åring för att genomgå en operation. Detta var i tiden långt före fenomenet övernattande föräldrar och dagslånga besöktstider på landets sjukhus. U. fick allt finna sig i att genomleva det hela på egen hand, och det satte sina spår…

Som vuxen följde U. faderns exempel. Kunde uppmana kärestan, barnen och barnbarnen att söka vård närhelst de var krassliga, men aldrig att hen själv satte sin fot där. För tiotalet år sedan hade U. dock i vinterhalkan blivit omkulldragen av sonens stora hund och fallit så olyckligt att axeln slogs ur led. Upp till akutmottagningen bar det och undersökning blev det, men någon smärta vägrade U. erkänna. Hen ville hem och behandling ansåg U. som utesluten. Axeln kom dock att besvära U. för återstoden av arbetslivet, men någon ytterligare läkarkontakt blev det inte.

För tre år sedan hade U. upptäckt knölen. Vad U. tänkt och känt sedan dess är det väl egentligen ingen som vet, för det var inget U. talade med någon om. Men för de nära anhöriga är det måhända inte så svårt att retrospektivt gissa vad det kan ha rört sig om. Nu hade den blivit så stor att U. inte längre kunde dölja knölen, och inte heller det förhöjda blodtrycket och den smärtande ryggen som varit U:s följeslagare sedan några månader. Dagarna fördrevs till stor del i sängläge och kärestan fick passa upp vid de portionsmässigt allt mindre måltiderna samt vid toalettbesök. Den tidigare så osvikliga minnesförmågan var inte helt att lita på längre, och emellanåt ramlade orden ut ur munnen på ett mer eller mindre slumpartat vis. Ramla kunde hen förresten själv göra lite då och då när yrseln satte in.

Vid jultid fick barn och barnbarn insyn i hur det stod till, samt kännedom om att U. tvingat kärestan hålla tysta för att inte oroa dem. Operation övertalning att söka läkarvård inleddes, men U. sade sig först vilja ha julen och nyåret överstökade. När så väl dagen för inläggning kom, var det inte för att U. ville det utan för att ambulans tillkallats och vägrade låta U. förbli hemma på grund av det alltför höga blodtrycket. Detta trots att smärtorna vid det laget hade blivit oerhörda.

Undersökningar följde på sjukhuset men kunde inte till fullo genomföras då smärtorna inte tillräckligt kunde lindras ens med morfin. Klart stod dock att den stora knölen var godartad cancer… men så fanns metastaser i ländryggen. U. piggnade dock på sig efter att ha fått blodtryckssänkande, och ville därefter hem igen. Hem bar det, med en tid för återbesök och en inledande cellgiftsbehandling.

Så långt hann det dock inte gå förrän ambulans ånyo fick tillkallas, med förnyad inläggning som följd. Inledande operation genomfördes för att kunna påbörja cellgiftsbehandlingen, men den följdes av ett förvärrat tillstånd då U. i sviterna förlorade medvetandet. Vid det laget hade också förändringar på levern upptäckts, samt metastaser i blodet. Då U. därtill uppenbarligen hade haft fruktansvärda hallucinationer, misstänkte läkarna att även hjärnan hade drabbats.

U. återfick dock medvetandet, och piggnade faktiskt till sig tillräckligt för att återfå en del av sin forna matlust. Det väckte hopp hos de närstående att det kanske trots allt skulle gå väl, trots de dystra prognoserna. Hoppet slogs dock snart undan av att U. ånyo förlorade medvetandet någon natt senare och inte på något sätt reagerade på den stimuli som läkarna utsatte kroppen för. De anhöriga ringdes in till lasarettet tidigt på morgonen, och vid lunchtid somnade U. in.

Detta var i korthet berättelsen om U:s sista tid i livet. Ett liv som togs av ända… inte av cancer, så som dödsattesten kommer att ge sken av… utan av rädsla. Rädsla för sjukdom, rädsla för smärta, rädsla för läkare, rädsla för sjukhus, rädsla för undersökningar, rädsla för behandlingar, rädsla för operationer. All den rädsla för risken att uppleva verklig rädsla som under tre år höll U. tillbaka från att genomgå den behandling som behövdes för att få bort en godartad cancerknöl…

U. blev 67 år gammal.

Om Jonaz Juura 128 artiklar
Jonaz är initiativtagare till myEvo samt upphovsman för och huvudredaktör samt skribent på myEvo WEB men du kan även stöta på honom på myEvo LEARN; då främst som administratör. Sysslor som sammantaget upptar en god del av hans fritid. Hans primära intressen kretsar kring det mesta inom integralteorin; dock med betoning på psykologi, filosofi och spiritualitet. Därtill går hans själ igång på webbdesign och av att skriva samt av magiska stunder med djupa samtal. VDN-personlighetsfakta: INFJ enligt MBTI, 5w4 sx/sp enligt enneagrammet, Blå/Grön enligt DISC samt Grön/GUL/Turkos enligt Spiral Dynamics.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Lös först uppgiften för att sedan logga in: *Time limit exceeded. Please complete the captcha once again.