Den som tror att utseendet är verkligheten,
att skuggan är substansen,
och det sanna är det falska,
misslyckas med att uppnå det essentiella.
— Gautama Buddha
Vi ska nu noggrant undersöka det ytliga, skuggan, och det falska. Det är det falska självet som kallas “jag” och som har antagits vara den sanna verkligheten. För att genomföra undersökningen av vem vi inte är vänder vi oss till Enneagrammet, som beskriver strukturen hos karaktärsfixeringen eller egot. Ordet Enneagram kommer från grekiskan och betyder “niosidig”, och vi tar det till hjälp för att identifiera nio olika egoistiska masker.
De nio ego-maskerna är klustervis samlade i tre triader, beroende på vilken “kropp” egot huserar i. När identifikationen uppstår i den fysiska kroppen är fixeringen baserad på ilska; när identifikation uppstår i den emotionella/hysteriska kroppen är den baserad på skam; när identifikationen uppstår i den mentala kroppen är den baserad på rädsla. Samtliga primärfixeringar (9, 3 och 6) är i grunden baserade på rädsla — vredesbaserad rädsla, kärleksbaserad rädsla och rädsla för rädslan.
Inom varje triad — med kärnfixeringar vid ilska, hysteri och rädsla — finns tre olika versioner: tre versioner som kretsar kring ilska; tre som kretsar kring hysteri; och tre som kretsar kring rädsla. Således inalles nio grundfixeringar.
Snarare än att fokusera på personlighetstyper utgör Enneagrammet en beskrivning av mer grundläggande karaktärsfixeringar. Personligheten är ett tämligen ytligt fenomen som uppstår i fixeringarnas landskap, och kan förändras från tid till annan beroende på livsomständigheter och personlig mognad. Exempelvis kan en person som befinner sig i hypnos drastistk förändra sin personlighet genom förändrade personlighetsdrag och beteenden. Karaktärsfixeringarna tenderar däremot att bestå livet ut. Därför går Enneagrammet betydligt djupare och blir betydligt mycket mer meningsfullare än endast en fråga om hur personligheten manifesteras.
Enneagrammet avslöjar sinnets vanemässiga mönster som vi identifierar oss med och tror att de är vad vi är. Dessa mönster är så bekanta för oss att de tycks utgöra vår essens, medan de i själva verket är bedragare, en ytlig beklädnad som utger sig för att vara vår sanna essens. Därför kan det komma som en ordentlig chock när vi först upptäcker den punkt i Enneagrammet som vi omedvetet har identifierat oss med. Det som vi trott har varit så unikt med oss själva visar sig inte vara särskilt unikt alls.
Vad som är verkligen älskvärt är den rena essensen, som på ett naturligt sätt skiner igenom när väl fixeringen inte längre har kontrollen och sinnet därför har stillat sig. Den sanna essensen behöver inte bli hel, skapad eller upprätthållen, utan endast förverkligad som den permanenta naturen i ens väsen. För att kunna tro på att du kan begränsas till vad som vanligen kallas “jag”, “mig” eller “mitt” — mitt namn, min kropp, mina tankar, känslor och sinnesintryck — måste du frånse den ständigt närvarande sanningen om vem ditt sanna jag är: ren, obegränsad, tom, tyst, medveten kärlek. Tendensen att se bort från sanningen om vem du är anses normalt. Från tidig barndom och framöver förstärks detta misstag, denna missuppfattning, av andra som delar samma missuppfattning.
Karaktärsfixeringen är i sig själv inte något problem. Problemet uppstår när “fixeringsmaskinen” har kontrollen genom att ta allt personligt. När du väl börjar upptäcka att fixeringen fungerar som en maskin hos dig, infinner sig snart möjligheten att släppa på din personliga inblandning. Den personliga inblandningen är egot. När den personliga inblandningen är borta är också problemen borta.
Som tur är, när vi väl upptäcker att det vi kallar “jag” endast är ett mönster (och att det finns hundratals miljoner människor som har samma mönster), behöver vi inte längre ta allt så personligt. Vi kan då välja att sluta identifiera oss med mönstret. Med en stadig vilja att inte ge efter för det falska, dör det overkliga och i stället börjar livet för ditt sanna väsen.
Källa
- En fri översättning av delar från Eli Jaxon-Bears bok From Fixation to Freedom (s. 31–33).
Jag såg “Den lille prinsen”. Tänker på be essential som nämndes.