Bakgrund
Carl Gustav Jung antas ofta i spekulationer på diverse hemsidor och i sociala medier att utifrån Myers-Briggs Type Indicator (MBTI) ha resonerat mest med INFJ-typen. Då det är en fråga som regelbundet tycks återkomma i en eller annan form har jag nu för avsikt att låta reda ut hur det kan ligga till med den saken.
Jag vänder mig därför till en för mitt vidkommande självklar källa: hans bok Personality Types i dess senaste utgåva. Den inledande frågan jag då letar efter svar på är: Finns uppenbara ledtrådar i denna bok som kan styrka eller förkasta hypotesen om INFJ? Samt därefter: Om INFJ-hypotesen kan förkastas, vilken personlighetstyp resonerade han då troligen mest med under sitt liv — om vi förmodar att han alls var intresserad av MBTI? Svaren infinner sig nästan förvånansvärt snart.
Inledningvis några förbehåll
Innan jag redovisar de funna svaren vill jag börja med att understryka några viktiga förbehåll. Det första gäller min grundläggande utgångspunkt om att den moderna/postmoderna människan är en synnerligen komplex men också dynamisk varelse, och då i synnerhet när det kommer till psykologiska aspekter hos henne — medvetna såväl som omedvetna. Därtill är hon benägen att utvecklas på olika sätt under hela livet. Med det sagt vill jag sammantaget mena att olika slags psykologiska typologier knappast kan beskriva hela människan.
Däremot kan typologier vara förtjänstfulla för att fånga några centrala teman hos henne, och vilka teman som fokuseras varierar beroende på syftet med respektive typologi. De kan också tjäna som hjälpmedel för att stimulera till ökad självkännedom och därefter en mer medveten och transcenderande självutveckling — i bästa fall så att typen med tiden blir alltmer ovidkommande.
Det sistnämnda kan jag för egen del tycka är betydligt viktigare än huruvida en typologi anses vara vetenskaplig eller ej, ty vissa delar av människan kan vara svåra att fånga med vetenskapliga metoder. I synnerhet om metoderna i fråga baseras på numeriska värden, vilka sällan når fram till människans exempelvis mer metafysiska aspekter.
Dessa förbehåll utgör något som jag alltid har i åtanke då jag ägnar mig åt sådana här sammanhang. Men med förbehållen nu ur vägen, låt oss ta del av resultatet!
Resultat
Det visar sig att frågeställningen blir tämligen snart besvarad, då det framkommer redan i ett av bokens fem förord — i det aktuella fallet skrivet av John Beebe inför denna utgåva av boken:
In 1915, Jung wrote to his friend Hans Schmid-Guisan, ”I belong to that category of people who never take the element of feeling sufficiently into account…”. /…/ In our own time, people who prioritize feeling have found a rationale in type theory to support their wish that power be more fairly distributed among individuals and that we not demonize each other simply for being psychologically different. That may be a belated victory for Jung’s own extraverted feeling, which he thought was too far behind his other conscious functions ever to make him popular. Others of his fellowers /…/ have argued that Jung’s greatest gift was his psychological realism, and that his theory has thrived because of its extaverted sensation engagement with what other people are actually like. In either case, functions Jung regarded as not very developed in himself have turned out to advance his notion of types. A project that began in an intellectual intutive spirit, which owed much to Kant and Swedenborg /…/ has managed to achieve a common touch.
(Jung 2017, s. xvii. Min fetstil.)
Jag tolkar citatet som att Jung inte ansågs vara en feeler, varken i sina egna eller andras ögon. Då just den funktionen i sin extraverta attityd utgör INFJ-typens näst mest dominanta funktion, det vill säga utgör den stödjande funktionen, kan ovanstående ge en första men tydlig indikation på att Jung för egen del inte skulle ha identifierat sig med INFJ.
Inte heller extravert sinnesförnimmelse tillhörde vanligtvis hans främsta styrkor, vilket han förvisso i sådana fall hade gemensamt med INFJ-typen då den funktionen med samma attityd enligt MBTI är den minst utvecklade bland de medvetna funktionerna för denna typ (på fjärde plats i funktionsstacken). Detta gäller dock också för till exempel INTJ, och hos INTP återfinns extravert sinnesförnimmelse ännu längre ned i funktionsstacken – bland de omedvetna skuggfunktionerna.
Däremot anges att arbetet med att mejsla fram typologin började i en intellektuellt intuitiv anda, med drag av Immanuel Kant och Emanuel Swedenborg. Vad gäller Kant associerar för övrigt Jung till honom i inledningen av sin redogörelse för den introverta tänkartypen (ibid, s. 354). I Swedenborgs fall refererar Jung till honom under enantiodromia, ett begrepp för när det omedvetet motsatta växer fram och tar över i medvetandet — i Swedenborgs fall manifesterat i en transformation från en väl förankrad vetenskapsman till en siare (ibid., s. 393). Möjligen syftar citatet på att Jung gjorde en liknande resa: bland annat arbetet med typologin kan med andra ord ha haft en transformativ inverkan på Jung själv.
Med det sagt associerar jag Jung utifrån all ovan redovisad empiri främst och inledningsvis till introvert tanke och intuition, men att han under sitt arbete gavs möjlighet att utveckla sina svagare funktioner (extravert känsla och sinnesförnimmelse). Översatt till MBTI-lingo landar jag därför i antingen INTP (dominant introvert tanke, stödjande extravert intuition) eller INTJ (dominant introvert intuition, stödjande extravert tanke). Med andra ord har jag inte kunnat bekräfta hypotesen om att Jung skulle ha sett sig som en INFJ (dominant introvert intuition, stödjande extravert känsla), om han hade tillämpat MBTI på sig själv.
Jag tar mig friheten att från en primärkälla (ja, det finns faktiskt en sådan!) kontrollera mitt resultat ovan:
I filmen poängterar Jung framför allt hans tänkande, men också en välutvecklad intution. Däremot har han brottats med de mer känslomässiga aspekterna, liksom han inte riktigt har känt sig bekväm med (må jag förmoda mer fysiska) realiteteter — vilket dels kan syfta på sinnesförnimmelse, men även en introvert attityd gentemot yttre objekt. Han understryker dock också att personlighetstyper inte är statiska, utan att de kan variera under livets gång. Vilket potentiellt förvisso skulle kunna innebära att han någon gång i livet kunde känna igen sig lite i INFJ. Men på det stora hela tolkar jag det som mindre signifikativt för Jung, utifrån vad som har framkommit i empirin för denna korta studie.
Slutsats
Jag menar utifrån den samlade empirin att jag inte har funnit något stöd för att Jung under sitt liv främst skulle ha identifierat sig med INFJ, om han nu över huvud taget skulle ha brytt sig om MBTI.
Då framför allt hans tänkande lyfts fram i den samlade empirin lutar det för min del åt att framför allt det introverta tänkandet var hans dominanta funktion, med intuitionen som sekundär och stödjande funktion — i det senare fallet dessvärre utan någon angiven attityd i termer av extra- eller introversion. Detta kan dock måhända ändå med MBTI-termer främst uttryckas som INTP, en typ hos vilken det introverta tänkandet är dominant och som stöds av extravert intuition.
Även om min introverta intuition säger mig att just extravert intuition inte är det han har blivit mest känd för, så måste jag samtidigt förhålla mig till att en mans intellektuella verk inte alltid tillräckligt väl avspeglar personen bakom verket. Och vem vet dessutom vad en djup introvert tänkare kan åstadkomma med en sådan extravert stödfunktion!
Några avslutande kommentarer
Man bör ha i beaktande att med begreppet ”typ” avses en idealtyp eller renodling, där vissa aspekter av det mänskliga medvetandet sätts i fokus medan andra negligeras. Därutöver är det inte vid alla olika sinnestillstånd alltid ”låst läge” mellan de ingående funktionerna sinnesförnimmelse, intution, tanke och känsla hos en person. Med det sagt kan dels sägas att medvetandet i bland ”går in” i en typ, i andra fall ”lämnar” denna typ till förmån för en annan då det ibland kan bli ombytta roller mellan funktionerna med avseende på vilken av dem som är mest dominant respektive undertryckt.
Ett liknande fenomen kan även ibland gälla ”attitydbalansen” mellan de ingående funktionerna då den kan ”komma ur fas” vid vissa tillfällen. För exempelvis INTP-typen kan det handla om att både den dominanta och den stödjande funktionen får samma attitydmässiga riktning; till exempel både introvert tanke och introvert intuition. Ett tillstånd som måhända kan fungera under en tid, men blir det ett mer stadigvarande tillstånd kan det enligt MBTI-teorin resultera i en tämligen obalanserad personlighet (Quenk 2009). Det samma lär gälla om den tertiära funktionen, som enligt MBTI har samma attityd som den primära funktionen, tar över den stödjande sekundära funktionens roll — i INTP:s fall introvert sinnesförnimmelse. (Ett tillstånd som för övrigt inom ”INFJ-världen” har sin motsvarighet i något som brukar kallas ”Ni-Ti-loop”, då introvert tanke är INFJ-typens tertiära funktion och som då alltså tar över den extraverta känslofunktionens stödjande roll i förhållande till den dominanta introverta intuitionen. För INTP-typen bör det motsvarande begreppet vara ”Ti-Si-loop”, då den introverta sinnesförnimmelsen tillfälligt tar över den extraverta intuitionens roll.)
Inom MBTI balanseras normalt funktionsattityderna hos respektive typ mot varandra så att en så stor balans som möjligt åstadkoms i funktionsstacken (ibid.). Men även det kan således betraktas som en idealtypisk del av MBTI-teorin, det vill säga ett slags idealtillstånd som en persons medvetande kan ”gå in i” och ”ut ur”.
Be the first to comment