2023/2: Ett halvår i eremitens tecken

Innehåll

Inledning

I skrivande stund närmar vi oss alltmer ändpunkten för år 2023 och därför kan måhända en kort personlig årskrönika vara på sin plats. Jag väljer dock med utgångspunkt från syftet med denna webbplats att bespara dig detaljer om privata skeenden och spörsmål och redogör i stället med avsikt för sådana aspekter som kretsar kring självkännedom. Vilka som turligt nog inte har saknats detta år! 😀

Som rubriken för detta inlägg låter meddela har det för min del handlat om ungefär ett halvår som primärt har spenderats i den arketypiska eremitens tecken.¹ Även om den processen startade betydligt tidigare, så blev ändå den 5 juli en startpunkt eftersom jag då för första gången öppet deklarerade det för någon annan.²

Så vad betyder eremiten på min väg?

En reducering av “bruset”

Att gå in i och omfamna eremitens arketyp i min tappning innebär inte med nödvändighet att avskärma sig helt från andra i social bemärkelse. Däremot handlar det om att till stor del reducera det yttre “bruset” av stimuli som ärligt och därmed med handen på hjärtat inte tillför särskilt mycket i ens liv; allra minst när en ska fokusera på att avsluta ett tidigare fattat och fullföljt vägval men också i och med det står inför ett nytt vägval för fortsättningen av ens självkännedomsresa – med utgångspunkt från var en för tillfället befinner sig samt vilka stigar en tidigare redan har beträtt och som därmed har lett fram till nämnda utgångspunkt.

Många ser sig kallade, få äro utvalda

Ty i den stunden och på den platsen kan det finnas alltför många röster som anser sig vara kallade att tipsa, råda, påverka och influera — utan att med nödvändighet vara utvalda av mottagaren att göra just så. Därför kan det krävas ett visst mått av medveten urskiljningsförmåga, psykisk stabilitet, stringens och erövrad personlig integritet för att själv kunna stanna upp och därefter välja bort — i syfte att skapa ett tomrum som själen sedan eventuellt kan och vill välja in röster till.

Med det sagt menar jag att det är helt okej att låta sig inspireras av andra — tillika för all del stå på giganters axlar — även om en råkar befinna sig i eremitens tecken, men att det då kan vara helt centralt att vara ytterst selektiv i urvalet. Av yttersta vikt är således att kunna känna in vad själen behöver och därmed spontant resonerar väl med — känner ett flow med — och att en inte låter sig bevekas av vare sig t.ex. känslomässiga infall — och då allra minst rädsla i någon som helst form — eller vad andra tycker. Detta betyder dock inte med nödvändighet en rekommendation om att välja bort sådant som en först känner ett visst motstånd inför eller något som tycks alltför svårt, avancerat eller utmanande. Tvärtom kan själen mycket väl lockas av just det — att gå bortom sin komfortzon i själsligt inre bemärkelse. Ty vad eremitens väg än är, så inte är det något för den som alltför lätt ger upp inför sin räddhågsenhet eller bekvämlighet.

Eremiten ♥️ Trauma = Sant!

Mitt umgänge med eremiten har framför allt kommit att handla om att fokusera på de trauman och bearbeta de traumatiseringar som jag någon gång i livet har varit med om och förvärvat. Något som i jungianska termer möjligen kan kallas skuggarbete, det vill säga vad som på engelska benämns shadow work. En syssla som jag vill mena kan gifta sig mycket väl med en vandring i nämnda arketyps tecken eftersom traumaterapi kan kräva ett stort och seriöst engagemang och därför med viss nödvändighet också energi; vilken i annat fall skulle kunna förslösas genom mindre givande sociala kontakter i allmänhet, tillika kontakter som riskerar att leda en på avvägar.

Trauma har förvisso blivit något av ett “hett” ämne de senaste åren; något som i princip varje terapeut, coach och andlig läromästare med all rätt och med någon som helst självaktning har tagit upp på sin agenda och inkluderat i sin repertoar. Det som har blivit populärt styr jag dock som regel snarare bort från än att låta mig attraheras av, och så har det varit även med nämnda traumahype. Ända tills själen uppenbarligen sade ifrån i mitten av detta år. Med det sagt så har jag inte särskilt beredvilligt låtit mig svepas med i trenden, även om jag sedan uppväxten har varit väl medveten om att ett flertal trauman länge har levt vidare i mig och präglat mig både känslo- och tankemässigt på ett begränsande och därför sannolikt negativt sätt.

Fyra tongivande röster: Alex Schulman, Ken Wilber, Peter Levine och Jordan Thornton

I huvudsak är det framför allt fyra röster som har väckt mitt intresse för trauman. Den första var kanske märkligt nog den minst sagt kontroversielle författande journalisten Alex Schulman, som för flera år sedan yttrade något i en av sina böcker som bet sig kvar hos mig eftersom det klingade så sant. Fritt återgivet ur minnet sa han att:

Som förälder kan jag inte undvika att traumatisera mina barn. Min uppgift blir därför att vara medveten om det och att finnas tillgänglig som stöd för dem att övervinna sina trauman.

— Alex Schulman

Vilket gav mig en inledande insikt om att trauman utifrån ett utvecklingspsykologiskt perspektivt kan höra samman med att växa som människa; eller i mer strikt psykologisk mening: Det kan höra samman med ett växande ego. Något som läsningen av filosofen Ken Wilber många år senare delvis, om än i indirekt bemärkelse, kunde bekräfta. Länken mellan trauma och utveckling, eller mer specifikt länken mellan traumatisering och en misslyckad eller kanske snarare obalanserad integrerad tillväxt, utgörs då av fenomenet dissociation — ett begrepp som såväl traumainriktade teoretiker och terapeuter som den redan nämnde Ken Wilber använder sig av. Något förenklat beskrivet handlar dissociation i båda fallen om att delvis förlora delar av eller helt tappa bort sin personlighet som en respons på en alltför chockerande, svår och omtumlande upplevelse, förändring eller existentiell kris. ³

En av de mest internationellt tongivande rösterna inom traumateori och -terapi är Peter Levine, som blev den tredje och mest betydelsefulla rösten som jag bjöd in till att fylla eremitens tomrum. Om Schulman och inte minst Wilber lät hinta om att jag hade något att hämta inom fältet trauma, så blev definitivt Levine den som i praktisk mening fick uppfylla lejonparten av tomrummet den gångna sommaren. Dock fanns ytterligare en röst med i spelet, en röst utan vilken jag knappast eller i varje fall inte så snart hade hittat fram till Levine och hans somatiska ingång till ämnet — terapeuten tillika Youtubern Jordan Thornton, vars kanal jag hade börjat utforska några veckor tidigare⁴:

Litteraturen

Den bok av Levine jag beställde som en direkt impuls utifrån ovanstående klipp, kom definitivt att bli sommarens stora behållning.⁵ Vilket initialt var något otippat, därför att författarens ingång till ämnet består i ett somatiskt och etologiskt perspektiv på trauman — det vill säga ett naturvetenskapligt “bottom up-perspektiv” med primär utgångspunkt från den fysiska kroppen samt att människan är en djurart bland andra djurarter — vilket vanligtvis inte tillhör perspektiv som jag brukar inklinera mot.⁶

Denna gång kom dock tidigt en tydlig insikt till mig om att trauman primärt äger rum i gränssnittet mellan det andliga och materian – det vill säga i perceptioner av det vi kallar den fysiska världen – varför ett kroppsligt perspektiv torde vara en lika giltig ingång till ämnet som en mer psykologisk. Dessutom har jag tidigare bland annat i samband med enneagrammet genom Don Riso & Russ Hudson skaffat mig erfarenhet av kroppens betydelse för psykologisk utveckling, vilket bidrog till att underlätta beslutet om litteratur.⁷

Med det sagt stannar dock förstås inte Levine vid det somatiska. I stället framför han som helhet ett holistiskt perspektiv på trauman, traumatiseringar, kroppsliga instinkter, den mänskliga hjärnans evolution och inre konflikter, vagusnervens stora betydelse för det parasympatiska nervsystemet, interoception men också andliga dimensioner.

Några exempel på trauman

Under läsningen av In An Unspoken Voice inledde jag snart en inventering av mina trauman och traumatiseringar genom livet, i syfte att ha något att ösa ur när jag senare skulle sätta igång med den mer terapeutiska delen av processen. Det visade sig bli en tämligen diger lista, inte minst av den enkla anledningen att jag snart insåg att trauman kan vara av mer vardaglig karaktär än vad jag i allmänhet tänker mig det. Som smakprov följer därför ett urval av dessa trauman:

Min misslyckade start i mulleskolan som 5-åring, vilket bland annat antingen kom sig av eller resulterade i en massiv ångest inför folksamlingar.
Som 9-åring fick jag uppleva hur det är att bli dumpad. I det aktuella fallet av Susanne, som hade varit min hemliga crush under hela årskurs 2 och som jag till sist äntligen hade lyckats bli ihop med i slutet av vårterminen. Ett bittert “göra slut”, kommet som en blixt från klar himmel och samma kväll som jag stod värd för mitt första “hemmaparty” — en i övrigt lyckad tillställning.
Tio år gammal upplevde jag mitt första smärttrauma, som övermannade mig i samband med en skidtur och ett besvärligt skoskav i ena hälen. Utkomst: hyperventilation, kallsvettningar och tillfällig kollaps.
Under samma period i livet kom nästa smärttrauma i samband med ett slagsmål i skolan. Utkomsten blev den samma som i föregånde punkt, utöver två stadiga fläskläppar på grund av tandställning. Men också en känslomässig chock över hur min moståndare slogs som om det vore en kamp på liv och död, det vill säga att i princip alla tricks var tillåtna.
Ytterligare ett tämligen grovt smärttrauma kom som 16-åring efter bortoperation av ett nageltrång i stortån som jag hade gått med alldeles för länge.
Två år senare det största smärttraumat jag har varit med om: En trafikolycka där min kropp fick utstå en god del grovt våld och där jag efter att ha kravlat mig ur bilvraket snart kollapsade och förlorade medvetandet.
Tre–fyra år senare blev det så dags för nästa relationsmässiga avvisande, vilket föranledde en god del sömnlösa nätter och nästintill outhärdliga dagar. En reaktion som kom totalt oväntat och som jag på grund av mycket begränsad tidigare erfarenhet inte förstod hur jag skulle hantera — utöver att lida mig igenom det hela och låta tiden ta hand om läkningen.
Något år senare inledde jag en relation som med tiden dessvärre kom att bli alltmer toxisk till sin karaktär, och som jag inte visste hur jag skulle ta mig ur — återigen på grund av bristande tidigare erfarenhet. Relationen utvecklade sig därför till ett i tiden långt utdraget trauma med återkommande situationer, då jag sett till min egen hälsa borde ha avslutat det hela – bara jag hade vetat hur.
Jag har blivit uppsagd från jobbet totalt tre gånger i mitt liv, i samtliga fall på grund av arbetsbrist men i situationer där livet för övrigt redan kändes en aning skakigt — relationsmässigt och/eller ekonomiskt. Att drabbas av flera utdragna om än inte livshotande kriser samtidigt kan definitivt ge upphov till trauman av mer kronisk art.
I min inventering ingick även mindre medvetna trauman, främst sådana som jag inte själv har erfarit i direkt bemärkelse men ändå har levt i skuggan av. I första hand gäller det trauman som min mor rimligen bör ha upplevt under sin uppväxt och tonårsperiod under andra världskrigets fasor. Ett annat sådant trauma är upplevelsen av att ha fått med mig alldeles för lite livskunskaper från min familj under uppväxten, alltför lite av livets “know-how”, för att med tillräckligt stort och självklart självförtroende kunna ta mig an livets olika utmaningar.

Samtliga dessa trauman och fler därtill tillägnade jag mina självterapeutiska stunder under sommaren och hösten, till stor del men inte endast med hjälp av Levines föreslagna metoder.

Några värdefulla utkomster

Avslutningsvis så en kort redogörelse för några av de väsentligaste effekterna som jag har kunnat se av eremittidens traumabehandling:

Den största behållningen av läsningen men framförallt terapin är att jag känner mig fri från ett antal traumatiseringar som jag har levt med under alltför lång tid, vilket bidrar till att jag exempelvis känner att jag numera kan vara mer trygg och därför mer spontan men också vågar vara mer uppriktig i mötet med andra människor.
Kunskapen om vagusnervens betydelse för ett balanserat nervsystem har lett till en kompletterande utveckling av min så gott som dagliga fysiska tränings- och psykologiska balanseringsrutin.
Även en diafragma- och därmed vaguspåverkande andningsteknik som jag kallar “toppandning” har jag genom trägen övning betingat fram som en instinktivt lugnande reflexrespons i stressade situationer.
Jag har också i samma “vagusanda” äntligen börjat sjunga, något som jag länge har velat kunna men aldrig har kommit till skott med. Och då menar jag inte enkla visor eller att sjunga i kör utan att sjunga i låtar som jag tycker om – främst inom hårdrocksgenren, vilket till stor del har möjliggjorts med hjälp av Spotifys inbyggda tjänst för musiktexter.
Att inom ramen för ett enda blogginlägg försöka göra Levines magnum opus tillräcklig rättvisa ter sig smått omöjligt. Därför har jag i stället låtit påbörja utvecklingen av en onlinekurs som syftar till just det – en kurs som för närvarande bär arbetsnamnet Holistisk traumateori och autoterapi. En kurs som förvisso inte endast baseras på Levines bok, men den utgör definitivt ett betydande inslag.

Övriga utvecklingstendenser under året

Även om traumabearbetningen på eremitens del av min totala vandring utgjorde något av ett huvudnummer för mig detta år, så var det emellertid inte det enda inslaget. Några andra inslag som ter sig väl värda att nämna i korthet för år 2023 var:

Kungen, krigaren, magikern och älskaren. Fyra jungianska arketyper som jag har stiftat bekantskap med genom boken King, Warrior, Magician, Lover. Vilka fantastiskt oförutsägbara, roliga och utvecklande samtal med mig själv har jag inte haft sedan dess! 🤪
Paleoteket har bidragit med många nya kunskaper om kostens betydelse för hälsa och ohälsa, för min del i synnerhet gällande vete och det inflammerande fenomenet läckande tarm. ⁸
Fasciaguiden har också varit en riktig aha-grej detta år, vilket har lett till att jag påbörjat behandling av min fascia vid närmaste vårdcentral. Då i synnerhet med utgångspunkt från ovan nämnda trafikolyckas fysiska effekter på min kropp — 40 år senare! ⁹

Och nu då?

Sedan några veckor tillbaka har jag åter börjat att försiktigt närma mig sociala medier, vilket är en av alla impulser som jag kan tolka som ett tecken på att jag alltmer börjar lämna eremitens del av min vandring. Och även om det kan te sig ganska så subtilt för både mig själv och andra, så har något förändrats. Bland annat just försiktigheten, vilken kan tyda på att jag inte framgent kommer att återgå till “business as usual”. I stället är det något av en annan upplevelse jämfört med tidigare; något som gör att jag ofta nog avstår från att i stunden interagera med andra och i stället avvaktar en tid för att liksom känna efter om det är mödan värt — vilket det än så länge sällan är.

Måhända är det en effekt av att jag under eremitvandringen gjorde flera försök att engagera mig i de ständiga sociala flödena, men det slutade varje gång mycket snart med att jag upplevde en enormt påtaglig uppgivenhet inför all over-sharing som till synes i det oändliga spottade ur sig samma budskap om och om igen; endast lite grann annorlunda förpackat. Det var som att stå vid sidan av civilisationen och med en utomståendes ögon titta in i den — och förundrat konstatera ett ständigt pågående och upprepat tvångsbeteende:
— Varför gör människorna på detta viset?

Men ja, jag är som sagt på väg in i det igen. Med lite andra ögon, tillsynes med lite andra motiv och syften. Kanske som en effekt av själva vandringen med eremiten, eller kanske av traumabearbetningen. Kanske en effekt av lite av varje. Jag vet inte. Vi får väl se vart det bär hän och hur. Men att något har förändrats, det är tydligt – om än på ett subtilt sätt.

Fotnoter

Eremiten syftar på den psykologiska arketyp som bland annat finns representerad på tarotkortlekens nioende kort i den stora arkanan (se t.ex. Tarot — Visdomens bok, Karolina Eleonora eller varför inte Joseph Campbell Foundation!).
Dagen då jag meddelade de andra medlemmarna i Facebookgruppen de Nio – från kropp & ego till själ & ande… och tillbaka att jag skulle dra mig tillbaka, åtminstone från sociala medier.
I Ken Wilbers fall, se t.ex. Integral Psychology s. 151 samt Sex, Ecology, Spirituality s. 611–615.
Se Jordan Thorntons Youtube-kanal.
Se Peter Levines bok In An Unspoken Voice.
Vanligen brukar mitt intresse snarare inklinera mot motsatsen, det vill säga ett “top down-perspektiv” med psyket/själen som ingång till ett ämne, vilket sedan möjligen kan leda till och kompletteras med fysiska/naturvetenskapliga perspektiv.
Se främst The Wisdom of the Enneagram av Don Riso & Russ Hudson.
Se Paleotekets webbplats och podd. Oj så mycket kunskap samlat på två ställen!
Se podden Fasciaguiden samt Fasciaklinikernas webbplats.