Meningen med livet

Bakgrund

Vad är meningen med livet? Måhända en av de mest omfattande, centrala och samtidigt vanligaste filosofiska frågeställningarna som i substantiell bemärkelse till synes kan generera lika många svar som det finns individer. Frågan aktualiserades här förleden en kväll strax innan läggdags i en av mina mest givande Facebookgrupper, och den fick mig att vakna upp tidigt nästa morgon med ett svar. Facebook har dock sina begränsningar vad gäller mer utvecklade svar, varför jag väljer att mejsla fram ett sådant på denna plattform i stället.

Men jag inleder med ett tidigare exempel på svar till frågan.

Ett exempel på svar: meningen med livet är 42

Den satiriska författaren Douglas Adams presenterade år 1979 kanske ett av de underfundigaste och samtidigt mest svårfångade svaren till frågan om meningen med livet, universum och allting i sin Liftarens guide till galaxen: kort och gott talet 42.

Väl medveten om herr Adams intresse för datorer finner vi kanske dock en förklaring till det kryptiska svaret närmare än vad vi tror: 42 i den s.k. ASCII-tabellen motsvarar tecknet *, d.v.s. asterisk, vilket i sin tur i de flesta operativsystem i princip betyder vad som helst.

Detta kan exempelvis tolkas som att varje substantiellt svar på frågan beror på vem det är som svarar, och alla svar kan därför te sig lika giltiga. Vilket kan tolkas som en god sammanfattning av många olika filosofers svar på frågan genom tiderna.

Mitt svar

Mitt svar lyder i korthet att meningen med livet går ut på att vara, att lära, att skapa, att älska samt att ha modet därtill; d.v.s. att våga. Samtliga av dessa komponenter genomsyrar varandra på olika sätt och förutsätter därmed varandra i det att de tillsammans formar något som är större än summan av de enskilda komponenterna. Plockas en eller flera komponenter bort kommer oundvikligen meningen med livet på ett mycket påtagligt sätt att reduceras eller kanske helt upplösas.

Att vara

Så länge som vi erfar oss själva och omgivningen så vet vi att vi existerar. Med fog kan man säga att vi är dömda till att existera eftersom det inte är något som vi själva har valt att åstadkomma; att vi kom till har istället legat i någon annans eller något annats händer.

Att vara, att över huvudtaget veta att vi själva och vår omgivning finns, utgör således ytterst vår mest fundamentalt grundläggande och medfödda essens och därför mening. Det är ingen mening som vi själva behöver skapa eller ens kan skapa; den är snarare en initial födslorätt som vi inte själva kan välja att få oss till skänks och inte heller kan värja oss från att få.

Att vara hör därför samman med den dimensionen hos oss som t.ex. kallas anden eller medvetandet.

Att lära

Nästan lika fundamental som vårt varande är vår förmåga att lära. Med fog kan sägas att den förmågan till sin mest fundamentala del bottnar i en överlevnadsinstinkt för att vidmakthålla vår existens, d.v.s. vårt varande. Med andra ord är det initialt tal om ett instinktivt lärande som ger oss livskunskap, och med den lär vi oss att relatera till andra och annat.

Som spädbarn lär vi oss snart vad t.ex. mammas bröst eller nappflaska innebär men också relativt snart hur vi ska göra för att känslomässigt manipulera vår omgivning att ge oss det vi behöver. Med tiden kompletteras den sortens tysta lärande och kunskap med konkret imitation, samt i allt högre grad med deklarativ och abstrakt kunskap i takt med vår tankemässiga och språkliga utveckling.

Då lärandet ofta hör samman med strategier för den individuella överlevnaden kan lärandet tillhöra dimensionen som ofta nog brukar kallas egot. Men ibland handlar lärandet om att lära känna sitt eget inre, och då kan man tala om att lärandet går ut på att integrera själen med egot. I andra fall finns där måhända endast en fundamental nyfikenhet som motiverar lärandet, utan att det på förhand finns någon nyttoaspekt inblandad. Då kan det vara tal om en själslig dimension.

Att skapa

När vi väl har påbörjat lärandet blir vi också dömda till att skapa. Exempelvis skapar vi kiss och bajs av det som mammas bröst eller nappflaska ger oss, men innan vi ens har kommit så långt så har vi som regel redan skapat eller i varje fall bidragit till att skapa rörelse och känslor – hos oss själva och hos andra.

Med den tankemässiga och språkliga utvecklingen kommer också förmågan att skapa mer subtila objekt/manifestationer i form av inre tankar men också ljudande av yttre ord. Innan dess har vi med största sannolikhet redan vant oss vid att skapa inre bilder, och så småningom lär de flesta av oss att även att skapa yttre sådana – i en eller annan form.

Livet igenom kan vi sedan inte låta bli att skapa. Noterbart är dock att skapande kräver/konsumerar resurser i form av t.ex. energi och materia. Med det sagt utgörs allt skapande av en kreativt förstörande transformationsprocess, varigenom skapandet leder in oss i ett ekologiskt system: energin att skapa fås främst genom att vår kropp bryter ned syre och intagna näringsämnen, samtidigt som olika typer av materiel behövs för att åstadkomma det vi har för avsikt att skapa. Materiel som i sin tur har framställts ur andra mer grundläggande resurser.

Om vi exempelvis ska göra en handtecknad blyertsteckning behöver vi en penna och ett tomt papper, vilka som sådana förbrukas under tecknadet. Resurser som i sin tur bottnar i förbrukningen av råvaror så som t.ex. grafit och pappersmassa, vars existens i sin tur har krävt en förbrukning av exempelvis kol och trä. Och så vidare. Till och med den mest subtila tanken behöver minst en grundläggande resurs för att kunna skapas i medvetandet: tystnaden/stillheten.

Då skapandet kan ske i så många olika former kan det vara ett uttryck för antingen egot eller själen, eller både och.

Att älska

Att älska handlar i grunden om ett sinnestillstånd av flow. Ett tillstånd vi spontant söker och inte kan låta bli att förknippa med eller uppfatta som lycka, då det bjuder in oss till en kontakt och en relation med något djupare inom oss själva: själen.

Exempelvis råkar vi träffa en annan människa som det mesta känns så otroligt rätt och lätt med; en lycklig omständighet som ofta nog kan leda till en fundamental förälskelse. En mindre villkorad förälskelse kan gälla för den som blir förälskad i erfarelsen av livet som sådant, exempelvis efter ett andligt uppvaknande. Men vi kan också exempelvis älska att lära oss nya saker och/eller göra sådant vi tycker om att göra, vilket inte sällan är fallet för olika typer av kreativt skapande.

Att älska hör således själen till.

… samt att ha modet därtill (Att våga)

Att vara, att lära, att skapa och att älska kan tarva ett visst mått av mod. För vissa ter sig modet som något självklart, något som de kan ta för givet hos sig själva och är därför något som de inte reflekterar särskilt mycket kring – om de ens är medvetna om det. Detta medan andra återkommande blir påminda om denna komponent, inte minst de som har lätt för att se faror och därför brottas med rädslor av olika slag.

Att vara, att lära, att skapa och att älska kan därför vara självklara komponenter för den som med lätthet finner mening i livet men kan å andra sidan också utgöra en av livets största och svåraste utmaningar; och får därigenom en ytterst påtaglig mening.

Både mod och rädslor kan förknippas med olika typer av överlevnadsstrategier. Därför hör de framförallt till ego-dimensionen.

Ditt svar

Så vad tycker du är meningen med livet?