Inledning
Förkroppsligat mänskligt liv har sina begränsningar. Vi kan inte tillfullo vara skugga och ljus samtidigt, eller manligt och kvinnligt, medveten och omedveten. Därför är fullkomlig helhet mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att uppnå. Däremot kan måhända vissa människor få smakbitar av helheten. I en del andliga traditioner beskrivs en upplevelse av ren medvetenhet, en medvetenhet bortom tankens polariserande/dualistiska karaktär. Upplevelsen kommer till oss i meditation, och när den genomsyrar vårt medvetande kan den bli en grund för våra liv.
När vi agerar i den ofullkomliga värld som omger oss behöver vi göra det i egenskap av ofullkomliga varelser. Som sådana lever vi då alltid bara i den ena hälften av en polaritet. Ett tag är vi introverta, för att sedan bli extraverta. Ett tag är vi starka, för att sedan bli svaga och behöva vila. Världen tvingar oss att vara på ett begränsat sätt vid ett specifikt tillfälle, och på ett annat sätt vid nästa tillfälle. Som en pendel som slår över från den ena sidan till den andra, och som bidrar till en känsla av balans i våra liv. Vår begränsade kropp bidrar också till begränsningarna. Allt vi kan göra är att kontinuerligt försöka återfinna balansen.
Balans genom andra halvan av livet
Ofta måste livets andra halva balansera den första halvan. Som om vi blir utslitna eller uttråkade av att vara på ett visst sätt, och därför har en drift att pröva på dess motsats. En blyg person kan plötsligt bestämma sig för att bli ståuppkomiker, en mycket ambitiös karriärist blir intresserad av ett ödmjukt liv genom introspektion och andlighet. För det mesta behöver det som har varit vår specialitet balanseras genom dess motsats, det vi är dåliga på eller rädda för att pröva.
Den mest specialiserade funktionen (bland högkänsliga)
En polaritet som jungianer talar om är de två sätten att ta in information på: genom sinnesförnimmelsens (S) “endast fakta” eller intuitionens (N) “den subtila betydelsen av fakta”. En annan polaritet är de två sätten att besluta om informationen som vi tar in: genom tankens (T) “logik eller vad som framstår som vedertagen sanning” eller genom känslans (F) “utifrån personliga erfarenheter och vad som tycks vara bra för oss själva och andra som vi bryr oss om”. Bland dessa funktioner har vi alla vår egen specialitet — förnimmelse (S), intuition (N), tanke (T) eller känsla (F).
Bland högkänsliga personer är specialiteten ofta intuition (N), men tanke och (T) och känsla (F) är också vanliga. Därutöver är de flesta högkänsliga introverta (ca 70 procent), vilket medför att specialiteten för många högkänsliga främst fokuserar på det inre livet.
Den minst specialiserade funktionenens centrala betydelse för helheten
Även om det finns tester som har utformats för att avgöra vilken specialitet vi har, ansåg Jung att vi kunde lära oss mer genom att noggrant observera vilken funktion vi är sämst på: Det är den funktionen som gör att vi nu och då blir generade. Känner du dig som en amatör när du vill tänka logiskt, eller när du måste bestämma dig för vad du personligen känner inför något? Eller när du på ett intuitivt sätt behöver inse vad som händer på ett mindre tydligt, subtilt plan? Eller när du måste hålla dig till fakta och detaljer utan att få utveckla det närmare, inte få använda din kreativitet och inte heller försvinna in i en fantasivärld?
Ingen blir lika bra på att använda alla fyra funktionerna. Marie-Louise von Franz, som har skrivit en lång uppsats om utvecklandet av den mest undertryckta och därmed minst utvecklade funktionen, menar att arbetet med att stärka den svaga och stapplande delen av oss själva är en särskild värdefull väg mot helhet. [1] Genom den får vi kontakt med det som är begravt i det omedvetna och gör därför så att vi kommer mer i samklang med oss själva. Likt den yngsta, mest dåraktiga brodern i sagorna, är det den här funktionen som kommer hem med guldet.
Om du är den intuitiva typen skulle din undertryckta funktion vara förnimmelse — att hålla dig till fakta och ta hand om detaljerna. Problem kan dock uppstå genom att den dominanta funktionen ofta ändå träder in. Kanske börjar du arbeta med lera — som är ett konkret material som behöver formas till ett föremål — för att stimulera sinnesförnimmelsen, men det hela slutar med att du fångas av tankar kring hur bra det vore om keramik lärdes ut i alla skolor och hur hela världen skulle förändras om alla skapade något i lera varje dag, då man i den kan se hela universum, mikrokosmos och meningen med livet…
I slutänden är det kanske så att vi får arbeta med vår undertryckta funktion mest i fantasin eller som en mycket privat sorts lek. Enligt Jung och von Franz är det dock etiskt sett absolut nödvändigt att skapa utrymme för detta i livet. Mycket av det irrationella kollektiva beteendet vi ser idag handlar om att människor projicerar sin undertryckta funktion på andra eller är sårbara inför denna funktions dragningskraft, något som en manipulativ massmedia och människor i ledande ställning kan utnyttja på olika sätt för att exempelvis hetsa vissa kategorier människor mot andra kategorier människor (något som t.ex. Adolf Hitler utnyttjade till stor del för att sprida sitt judehat). När vi kan känna igen vår undertryckta funktions undertryckta reaktioner — som t.ex. “mindervärdekomplex” — kan vi sätta stopp för den sortens manipulation. Därför kan man rent av säga att det är vår moraliska plikt att ta reda på vad vi saknar för att bli hela. Ett tillfälle då högkänslighet är till gagn, då många högkänsliga kan briljera vid den sortens inre arbete.
Fotnot
- von Franz, M-L. & Hillman, J. (1971). Jung’s Typologi. Spring Publications.
Bli först med att kommentera