Inom mig finns ett djup. Det djupet kallas känslor. De tycks ofta leva sitt eget liv, uppstår och klingar av allteftersom. En efter en, ibland flera samtidigt, som i olika skikt ovanpå varandra. Ibland i relation till i vilket yttre sammanhang jag befinner mig, men oftast är det tankarna som producerar dem. Ibland, dock, är jag övertygad om att det fungerar omvänt — känslor som föder tankar.
Typiskt nog är det också ofta tankar som både sköljer över och trycker undan känslor, i synnerhet mindre välkomna sådana. Ett inlärt beteende, har jag insett, och något som grundlagts tidigt i livet. Småningom brukar det mynna ut i malfunktion i form av överstimulans, trötthet, irritation, frustration, stress, ångest, panik, ilska eller ett par dagars depressiv period. Det är som om de undanskuffade känslorna beslagtar och lagrar upp en viss mängd energi, som sedan sätter sig som en propp i det själsliga systemet. Ett system som då går i strejk.
Jag har dock funnit att när medvetandet är på alerten, kastar sitt ljus över känslorna genom att acceptera deras existens, identifiera och med tanken namnge dem, så har de en tendens att klinga av och upplösas utan att förspilla någon nämnvärd energi. Som om tankarna kommer känslorna till mötes och därefter smälter samman, absorberas, blir ett, för att sedan båda klinga av. Den upplagrade proppen uteblir och det samma gäller den förspillda energin. Humöret blir jämnare, jag blir uthålligare och får lättare att engagera mig i oplanerade händelser. Samtidigt som jag inte längre tappar bort medvetenheten om mina egna känslor vid kontakt med omgivningen, vilket jag alltid har haft en påtaglig tendens att göra. Nu existerar både andras och mina egna känslor i medvetandet vid ett och samma tillstånd. Det känns lite grann som en känslomässig pånyttfödelse. 🙂
Bli först med att kommentera