Där börjar den sanna kärleken

Häromdagen undrade jag var den sanna kärleken börjar. En arbetshypotes i det temporära svarets eller den omformulerade frågans tecken var under födelse. Så kan det vara dags att låta fullborda hypotesens födelse genom att redogöra för det svar jag har kommit fram till på frågan. Jag drar in luft genom näsborrarna, följer med ögonen en rand i tapeten upp mot taket, fokuserar blicken ett par sekunder på en fläck jag inte sett där förr för att därefter skrida till verket…

Måhända följer först en syntes av Eckhart Tolles och Jiddu Krishnamurtis läror om medvetandet, därefter kanske i någon mån ett avsteg från dem båda då jag beskriver medvetandets förhållande till omvärlden. Detta behöver grundläggas innan jag så kommer in på frågan om var kärleken börjar.

Det totala medvetandet och förhållandet till omvärlden

Det totala medvetandet hos en människa består av allt som för närvarande finns i det: alla minnen, tankar, känslor och sinnesförnimmelser samt delar av hur dessa genom inlärning hänger samman i olika komplex av tanke- och känslomönster, innan dessa sträcker sig över gränsen in i det omedvetna. Men det totala medvetandet utgör inte endast sitt innehåll, utan utgör också den inre rymd som är födelseplatsen och återkomsten för minnen, tankar och känslor.

Vidare är det totala medvetandet på individnivå subjektivt skilt från alla fysiska objekt i den yttre världen, alla ting och allt levande. Det är huvudsyftet för medvetandet — att utgöra länken mellan det inre och det yttre, mellan det individuella och det kollektiva, mellan det psykologiska och det biologiska, o.s.v. Det är således vad som öppnar individens psyke mot omgivningen. Det är vad medvetandet är till för, dess funktion för individen och i världen. Länken verkar genom sinnesförnimmelser/perceptioner, såväl inifrån den egna kroppen som utifrån, och skapar samt återhämtar nämnda minnen, känslor och tankar — gärna i mönsterform eftersom det efter lång tids evolution har visat sig vara energi- och reaktionstidsmässigt effektivt.

Ett sådant medvetande upplever ständigt världen, det står aldrig i direkt förbindelse med den. I sin mest renodlade (ideala) form består upplevelsen i den rena upplevelsen, där medvetandet enbart “släpper in” intryck utan tankemässig tolkning. I en nedtyngd, och samtidigt reducerad form, blir upplevelsen då medvetandet målmedvetet (d.v.s. med viljan) samtidigt släpper in minnen av t.ex. teoretiska modeller eller barndomshändelser och därför transformerar upplevelsen sig till en erfarenhet. Sinnebilder för dessa kontrasterande ytterligheter mellan upplevelser kan t.ex. utgöras av det vakna spädbarnets “totala intagande” av världen runt omkring det (upplevelsen), respektive professorn i valfritt ämne som försöker tolka empiriska data utifrån sitt ämnes teorier (erfarandet).

Därmed förstås att vi aldrig reagerar på vad som händer omkring oss. Istället reagerar vi på vår skapade upplevelse eller erfarenhet av vad som händer. Eller annorlunda formulerat: Medvetandet reagerar på sin egen skapelse, som också är en del av medvetandet självt (i enlighet med beskrivningen av det totala medvetandet ovan). Vilket innebär att varje gång du känner hat mot någon är det i första hand en del av dig själv som du hatar. Det samma gäller den du älskar – – i första hand är det din upplevelse av den andre som du älskar, således en del av dig själv. Samma sak gäller förstås alla minnen, tankar och känslor vilka släpps in i medvetandet.

Ett grumlat medvetande kan endast skapa delvis kärlek

När vi inte är medvetna om att det är våra egna upplevelser/erfarenheter vi reagerar på, utan istället förväxlar dem med något som ligger utanför medvetandet självt, då ägnar vi oss åt identifikation. Med i förväxlingen flyter också automatiskt ansvaret. Ansvaret för de egna upplevelserna/erfarenheterna läggs då på någon annan, och därmed uppstår en villkorad relation.

Så fort medvetandet skapar en upplevelse som innehåller någon del motstånd (t.ex. olust i någon form, ditkommet av t.ex. ett minne från en händelse som i efterhand fått beteckningen otäck) uppstår en dissonans, en störning, inom medvetandet. Medvetandet tappar sin klarhet, det grumlas. Håller dissonansen i sig tillräckligt länge ger det snart en känslomässig reaktion, vilken inom kort lagras in i det omedvetna och därefter i den fysiska kroppen via nervsystemet. Kroppen kan på det viset sättas i strids- eller flyktberedskap. Egot har således uppstått, och den därtill hörande smärtkroppen. Ett sådant medvetande omöjliggör en sann eller, om man så vill kalla det, total eller villkorslös kärlek. På sin höjd kan det upprätta och upprätthålla en fragmenterad och villkorad kärlek, en delvis kärlek, vilken ibland känns rätt och vid andra tillfällen fel. Med viljans kraft kan man måhända hålla dissonansen under skaplig kontroll, men förr eller senare har smärtkroppen byggt upp för många lager av sig själv. Medvetandet försöker då lösa dissonansen genom att bryta sig loss från den obehagliga upplevelsen genom att ge efter för tankarnas och de smärtfulla känslornas inneboende kraft. Det börjar argumentera, börjar försvara sig, kanske angripa. Ormen är därmed inne i paradiset.

Endast ett fridfullt medvetande kan skapa sann kärlek

Av ovanstående följer att endast ett fridfullt medvetande kan ge upphov till sann kärlek. Ett sådant medvetande är självmedvetet, d.v.s. medvetet om sig självt och de upplevelser/erfarenheter som det producerar i en oändligt strid ström (d.v.s. i ett ständigt kontinuerligt nu). Det förstår således sin egen funktion — för individen och i världen. Därmed gör det sig självt också ansvarigt.

Av detta följer förståelsen att födelseplatsen för den sanna kärleken är i medvetandet, och det sker när medvetandet går sina egna upplevelser till mötes med acceptans och låter omfamna dem. Ja, när medvetandet älskar dem — villkorslöst älskar dem. Likt en mor sina barn. Oavsett vad.