Bland karuseller och tyfoner om natten, samt så börjar förälskelsen som halvt medvetslös

Innehåll

Inledning och bakgrund

Inspirerad av den påbörjade läsningen av C.G. Jungs Personality Types — vilken för övrigt redan tidigare har resulterat i en kort artikel om nämnde man — kom jag att ägna mig åt förnyad självobservation med jungianska och MBTI-typiska förtecken. Observationerna denna gång kom främst att kretsa kring två återkommande fenomen som jag har levt med sedan åtminstone tonåren, om inte mer: Det som med MBTI-populärlingo kallas Ni/Ti- respektive Se/Fe-loopar — något som i det första fallet enligt MBTI-populära kretsar kan drabba framför allt INFJ-typen, i det andra fallet ESTP. Jag ska dock här i egenskap av självidentifierad INFJ redogöra för båda dessa typer av loopar utifrån mitt eget liv, och som jag ser det. Redogörelsen bygger dels i det första fallet på återkommande observationer nattetid, dels i det andra fallet på en observation dagen efter första dejten med en ny bekantskap. Avsikten är att dokumentera och bjuda på gjorda insikter och metoder.

Jag tycker det är kul med teorier. Teorier utgörs av modeller. Modeller är det sätt varpå vi tänker konceptuellt, även i vår vardag. Samlas modellerna upp i hypoteser och därifrån testas framgångsrikt med hyfsat rigorösa metoder så kan en teori så småningom ta form. Betydligt mycket roligare blir det dock om teorierna i fråga är möjliga att tillämpa och relatera till mitt eget liv; och då i synnerhet med mig själv som försökskanin. Det är ett av de säkraste sätten för mig att skilja ”äkta varan” från allt det övriga som erbjuds. Antingen för att det övriga i sig är alltför bristfälligt och ogenomtänkt, och således inte alls är vad det utger sig för att vara, eller för att jag har missförstått somt och vantolkat annat. Alternativt att jag antingen inte är redo för just den sortens teori eller att den inte är tillräckligt redo för mig. Nåväl, med denna inledande utläggning ur vägen, låt mig nu redogöra för det som ovanstående titel och ingress antyder. 🙂

Ni/Ti-loopen: Att ligga vaken och ”rotera i sängen” nattetid

Det är ingen hemlighet att jag under flera år hade seriösa problem med sömnen nattetid, framför allt framåt morgontimmarna vid pass 03:00–04:00 då de ständiga uppvaken inträffade i takt med att ryggen stelnade och smärtorna började köra igång. Så småningom — efter halvdussinet olika familjeläkare och heldussinet olika sjukgymnaster — fick jag dock efter närmare två decennier så äntligen diagnosen Bechterews sjukdom/ankýloserande spondylit, samt med det effektiv medicinering och träning. Det innebar dock inte nödvändigtvis att sömnen per automatik återställdes, utan snarare att kroppen (måhända knoppen inräknad) hade låtit sig betingas av den välutvecklade vanan.

Jag ville inleda med en redogörelse för det ovanstående i syfte att göra klart att det finns annat i ”bagaget” än endast psykologiska skäl till nämnda uppvak. Därutöver har jag dock ända sedan barnsben varit tämligen lättväckt nattetid, och om jag har förstått t.ex. dr Elaine Aron (forskaren och psykologen som myntade begreppet HSP) rätt så är det inte helt ovanligt för högkänsliga personer. Dock är det inte uppvaken i sig som står i fokus för detta inlägg, utan snarare kvaliteten på de vakna timmarna. Inte alltid, bör det sägas, men tillräckligt ofta.

Nattskräckens karuseller och tyfoner

Ty, det som ofta händer är att det jag tidigare i livet brukade kalla ”tankekarusellerna” drar igång ganska snart efter uppvaket. Och likt sedvanliga karuseller startar de upp lite försiktigt men accelererar sedan alltmer, och snart har de sådan fart att liknelsen med sedvanliga karuseller inte längre ter sig särskilt adekvat – det går alltför fort. Dessutom roterar de inte endast runt i samma spår, utan snarare wobblar de fram i alla möjliga riktningar på en och samma gång, och rör med det upp en massa förvirrande känslor – de roterande karusellerna har vid det laget antagit formen av wobblande tyfoner.

Innehållet i tankarna berör ofta sådant som jag nyligen har upplevt på dag- eller kvällstid, antingen dagen innan eller/och några dagar tidigare, men det kan också handla om det som komma skall under nästkommande dag – eller något helt annat. Ofta nog kopplas de olika händelserna samman med varandra och därigenom skapas en gemensam situation tvärs över tidsspannet i går/i morgon – som om jag inte har hunnit bearbeta upplevelserna i god tid innan sänggåendet den föregående kvällen, utan spontant börja göra det nattetid i stället. Dessvärre så brukar de tyfoniska tankarna leda till en accelererande ångestladdad känsla, vilket tenderar att underblåsa och därmed jaga på tankarna ytterligare. Undra på att jag förr förknippade fenomenet med nattskräck, om dock i vaket tillstånd. 😯

…översatt till jungiansk/MBTI-lingo

Så vad har det här med Jung och/eller MBTI att göra? Jo, för en tid sedan – jag minns dock inte i skrivande stund exakt när – kom insikten sent om sider till mig att det var den introverta intuitionen som triggade igång de tankemässiga karusellerna och tyfonerna. Eller med andra ord en typisk så kallad Ni/Ti–loop, där den introverta intuitionen (Ni) och den introverta tanken (Ti) slår sig samman och dansar på borden likt råttor i närvaron av en i mörkret och stillheten understimulerad extravert känsla (Fe) tillika en bland varma och sköna lakan väl nedbäddad extravert sinnesförnimmelse (Se). När två psykologiska funktioner med samma antingen introverta eller extraverta attitydriktning tar över kommandot, och så att säga dansar i tandem med varandra, säger teorin att en påtaglig psykologisk obalans blir det obönhörliga resultatet. Jo tack, den delen av teorin känner jag att jag har upplevt förverkligad.

Dock, när väl insikten kom till mig om att det var intuitionen som först sopade fram och sedan jagade på tankekarusellerna och -tyfonerna fick jag samtidigt en metod att hantera det hela med – utöver allmänt vedertagna metoder som diverse så kallade sömnexperter ger till allmänheten, vilka dock av viss nödvändighet brukar vara av generaliserande art och inte anpassade efter vissa personlighetstyper. Jag gör ett försök att beskriva min metod nedan.

Ett prövat utkast till metod för att häva karuseller och tyfoner

Min metod kanske är specialiserad på framför allt INFJ-typen, som primärt har en stark introvert intuition och en tertiär introvert tankefunktion, men det vet jag ingenting om i dagsläget eftersom metoden mig veterligen inte har prövats av någon annan. Hur som helst är den i grunden mycket enkel och består av två simpla huvudsakliga komponenter: den ena komponenten är inre självobservation, den andra komponenten är det talade ordet.

Den ena komponenten: självobservation

Vid självobservationen tillämpar jag i princip samma teknik som vid mindfulness, fast med den skillnaden att det inte är primärt tankarna som observeras utan den irrande intuitiva processen som lockar fram dem. Processen i sig kan förvisso vara svår att i direkt mening se inför sitt inre, eftersom den inte manifisteras i något tydligt inre objekt så som t.ex. tankar och inre bilder, men däremot använder den sig av sådana objekt i det här fallet. Så med andra ord är det möjligt att observera spåren som intuitionen lämnar efter sig. Och dessa spår består ofta nog av själva skiftet mellan olika tankegångar eller på hur tankarna tenderar att vika av i en oförutsägbar riktning; på ett motsvarande sätt som när en films olika sekvenser växlar eller när regissören har känt sig lite extra påhittig i gestaltningen av en viss passage i manuset. Det vill säga, som om intuitionen utgör psykets motsvarighet till filmens regissör mitt i akten när hen väljer ut vilka sekvenser som ska vara med i filmen, hur de ska sorteras inbördes men också hur varje enskild sekvens kreativt kan ”skruvas till” en smula – bara för sakens skull, om ingenting annat. Särskilt tydligt blir detta när sekvenserna till synes inte hör ihop speciellt bra logiskt eller när den kreativa ”tillskruvningen” spårar ur, vilket kan leda till ett visst inre tumult och förvirring; och med det även en inre oro (Fi) och inomkroppslig spänning (Si).

Effekten av att intuitionen observeras mitt i gärningen har för mitt vidkommande liknat den vid mindfulness: det som den inre observatören, d.v.s. den tysta uppmärksamheten, kastar sitt ljus på tenderar att snart antingeh hejdas eller lösas upp. Således tenderar den intuitiva processen att avklinga tämligen snart efter en stunds observation, och tankarna har med det sjunkit tillbaka till sitt oformade ursprung i medvetandet. I nästa stund kommer den kroppsliga avspänningen (Si) per automatik, tillsammans med en upplöst oro (Fi). Den förlösande sömnen brukar infinna sig kort därefter.

Den andra komponenten: det talade ordet

Jag nämnde dock inledningsvis ytterligare en komponent utöver självobservationen: det talade ordet. Det händer fortfarande då och då att jag inte i ett tillräckligt tidigt skede påbörjar observationen av intuitionen, och det kan medföra att framför allt tyfonerna inte låter hejda sig i förstone. Då tar jag med viljans kraft främst den introverta tanken (Ti) och sinnesförnimmelsen (Si) till hjälp och säger högt för mig själv något i stil med ”Jaha, nu har den introverta intuitionen dragit igång igen! Se hur den sopar fram tankar och rör upp en massa invärtes känslodamm!” Spontant brukar det ske inte med ett irriterat eller uppgivet tonfall, utan snarare med ett vänskapligt och smått skämtsamt sådant — följt av en nyfiken tyst fortsatt observation av hur intuitionen då reagerar på att såväl observatören, viljan, tanken och kroppen kastar sitt ljus på vad den har för sig. Således utgör deras ”sammangaddning” sammantagen en förstärkt observation. Den brukar efter ett eller några få försök ha avsedd verkan. Om inte så blir fallet, ja, då återstår de sedvanliga och mer generella metoderna.

Med det sagt lämnar jag nu Ni/Ti-loopens nattliga förhavanden och övergår istället till en för min del numer mera medveten observation än många gånger tidigare i livet: en kompensatorisk loop till Ni/Ti-loopen vad gäller attityd och funktion.

Se/Fe-loopen: Så börjar och förstärks förälskelsen

En dejt, två quirkyleende kvinnor och en varning

För bara några veckor sedan var det dags för mig att gå på en första dejt med en person som jag hade konverserat med under en tid via en dejtingapp. Det enda jag dittills hade sett av henne var några ansiktsbilder, och eftersom fotografier inte är särskilt viktiga för mig i det sammanhangen så tyckte jag att det var gott nog. När vi väl träffades möttes jag dock av en person som till det yttre i väsentliga drag påminde mig starkt om S. — ett av mina ex: i princip lika kroppslängd och -hydda för övrigt, hårlängd och -färg, samt faktiskt även vissa påtagliga anletsdrag och en mycket snarlik ansiktsprofil.

Här kickade förstås intuitionen blixtsnabbt in i det initiala skedet med en varning om att hålla den medvetna och känslomässiga linan sträckt för att den inte på ett omedvetet sätt skulle börja slacka: ”Vad du än gör gosse, låt för guds skull bli att förväxla henne med exet! För att inte göra din dejt orättvisa, förstås, men lika mycket för din egen skull!” Vilket visade sig bli en utmaning att ta med mig hem och kontemplera över ett par dagar.

Till bakgrunden hör att jag var tillsammans med S. under ca ett halvår för över tio år sedan, men också att jag dessförinnan under relativt lång tid hade haft en hemlighållen crush på henne tjugo år tidigare under en period då vi jobbade på samma arbetsplats. Med andra ord var hon trots den korta tiden tillsammans väl inarbetad i mitt minne. Och när vi gjorde slut kändes det som ett ömsesidigt beslut som vi resonerade oss fram till lugnt och sakligt, so no hard feelings at all. Ut ur den relationen kom jag således nästan endast med positiva och varma tankar om S., så det var främst dem som intuitionen varnade mig för att inte projicera på personen som jag nu hade framför mig.

Men med mig hem från dejten fick jag ändå, utöver de övergripande fysiska likheterna enligt ovan, framför allt ett mer detaljerat och specifikt synintryck av något som de båda kvinnorna hade gemensamt. Det glimtade endast till vid ett par tillfällen under dejten, men det kom att etsa sig fast i minnet med ens: de delade samma typ av karakteristiska leende vid snarlika situationer i samtalet. Inte ett vanligt, avslappnat och/eller inlyssnande leende utan ett quirky leende; som en reaktion på vissa av deras egna utsagor där det roliga i leendet kryddas med en annan mer tveksam känsla, så som t.ex. skuld eller skam, eller rentav ironi. Ett brett leende med åtskilda horisontella läppar men med relativt sammanbitna tänder, och ögon som med en rörelse understryker det dubbla budskapet.

Just det leendet var något som jag initialt tidigt noterade hos S., dock med en ambivalent känsla för vad jag egentligen tyckte om det – måhända för att det störde ansiktssymmetrin på något sätt. Men med tiden visade det sig bli en av de mest signifikanta minnesbilderna som kom till mig när jag vid olika tillfällen kom att tänka på henne i hennes frånvaro; en minnesbild som blev mig kär – även lång tid efter uppbrottet. Det quirky leendet kom med andra ord att utgöra en tydlig inre och känslomäsigt laddad symbol för S. Så inte undra på att jag nu, många år senare, trots den intuitiva varningen kom hem med en glimt av en begynnande blixtförälskelse; vilken dagen efter förstärktes av att många andra intryck från dejten då hade hunnit sjunka undan i medvetandet.

Ett bad och en insikt men ingen raketforskning

Den efterkommande dagen badade jag mig i princip i denna växande varma känsla inför denna (delvis förnyade) minnesbild, och därmed naturligtvis även personen som bilden förknippades med. Det kändes onekligen bra, likt början av ett rosa töcken, om än inte fullt så odelat naivt som det kanske låter. Ty, där fanns något som också störde; en outtalad och närmast mystisk förvirring kring om det egentligen var något positivt eller negativt och som strömmade ur intuitionens varning föregående kväll om att inte låta mig känslomässigt blanda ihop de båda kvinnorna.

Två dagar efter dejten slog det mig att det är ju precis så här det brukar gå till för min del; inte endast i den inledande förälskelsefasen utan också hur jag håller förälskelsen vid liv medan jag är i en relation. Jag samlar omedvetet framför allt på fascinerande synintryck av min partner, och dessa bär jag sedan med mig i minnet som en påminnelse om henne, inte sällan tillsammans med den känsla som erfor mig när jag fastnade för intrycket vid observationstillfället eller bara som en allmän varm och god känsla inför kvinnan. Det blir då ofta något som ”sticker ut” i utseendet, något som är signifikativt och inte sällan quirky för just henne, och då oftast på detaljnivå i en specifik situation: ett speciellt leende, kanske ett i höjden vinklat ögonbryn, kanske hennes typiska handgester när hon pratar, hennes sätt att pluta med munnen eller knycka på nacken. Det är som om det är mitt sätt att lära mig henne, att lära mig att älska henne – som minnessymboler som påminner mig om den essentiella känslan för henne.

Jag vet, det här är ju inte direkt raketforskning. 🤣 Trots det infann sig nästan en begynnande stolthet över att det i nästa stund slog mig att det jag höll på med var något mycket primitivt, något som t.ex. både spädbarn och hundar sägs ägna sig åt när de lär sig knyta an till en för dem viktig person. Ty, är det inte en fascination och begynnande förälskelse som spädbarnet känner när hen t.ex. för första gången skrattar jollrande åt sin omsorgsgivares ansiktsuttryck?

Oavsett svaret på den frågan så kan jag konstatera att den här förälskelseprocessen kanske jag har låtit dominera i alltför hög grad tidigare i livet, och därför har inte heller valet av partner kanske blivit det bästa för mig. Och med snart god fart på väg mot de 60 kanske det är hög tid för en förändring? I varje fall om jag nu nödvändigtvis alls behöver en partner i denna fas i livet. 😊

Jung, MBTI och konkretism vs abstraktion

Så hur knyter jag ovanstående till Jung och/eller MBTI?🤔 Jo, det jag har beskrivit ovan handlar till stor del om extravert sinnesförnimmelse (Se) och extravert känsla (Fe): jag samlar på yttre synintryck som väcker en känsla av att vilja förena mig med en annan person, vilket annorlunda uttryckt är det samma som fascination och förälskelse. Uppenbarligen är det således inte primärt perceptionen av hennes helhet som startar och sedan upprätthåller denna process även om helheten också är viktig, men det är en eller några specifika detaljer som hamnar i förgrunden och som därmed får ett betydande känslomässigt värde.

Om jag i just den här delen av processen ska relatera till Jung, så finner jag begreppen konkretism vs abstraktion intressanta (Jung 2017):

Att något är konkret innebär enligt hans definition något som är sammanvuxet eller legerat med nånting annat, d.v.s. något som ännu inte har genomgått en tydlig differentiering i förhållande till omgivningen. Detta gäller även de psykologiska funktionerna. Exempelvis menar han att primitivt tänkande (T) och kännande (F) alltid är av konkret natur, då de relaterar till och är ständigt beroende av sinnesförnimmelser (S) — eller annorlunda uttryckt, att de är klängigt osjälvständiga i förhållande till sinnesförnimmelserna (ibid., s. 387). Detta medan konkret intuition (N) exempelvis kan bestå av en drömtolkning som står mycket nära det manifesta innehållet i drömmen i stället för att tolka det som symboliskt (ibid., s. 394ff).
Abstraktion menar Jung, å andra sidan, är konkretismens motsats: Att lyfta fram något specifikt ur ett visst innehåll, samt i och med det kunna till stor del bortse från allt det övriga som ter sig irrelevant. Eller med andra ord en mental aktivitet som leder till differentiering av innehållet/sammanhanget (ibid., s. 377f). Något som vi exempelvis ägnar oss åt när vi åstadkommer konceptuella begrepp för och modeller av vår konkreta verklighet (Wikipedia). Med det sagt innebär abstrakt tänkande (T) en fokusering på rationella och logiska kvaliteter hos ett visst innehåll; medan abstrakt känsla (F) fokuserar på högre ideal, religiös tro och andliga upplevelser (Jung 2017, s. 378; Freie Universität Berlin, u.å.). Abstrakt sinnesförnimmelse (S) förknippar Jung med estetik, och abstrakt intuition (N) med symbolisk intuition (Jung 2017, s. 378).

Knyter jag dessa två begrepp till min förhärskande förälskelseprocess enligt ovan så ter sig den extraverta sinnesförnimmelsen (Se) vara av abstrakt natur, medan den extraverta känslan (Fe) är intimt bunden till sinnesförnimmelsen och är därmed av mer konkret natur. Detta då sinnesförnimmelsen abstraherar vissa, vågar jag påstå, estetiska egenskaper från helheten; vilka sedan matar en i princip okritiskt automatisk och fusionsinriktad känsla.

Under tiden är den introverta intuitionen (Ni) och den introverta tanken (Ti) inte tillräckligt mycket med i spelet, ty det är i hög grad den vanligtvis mindre utvecklade extraverta sinnesförnimmelsen (Se) och den tandemdansande extraverta känslan (Fe) som dominerar dejtingsituationen i medvetandet. Eller uttryckt med MBTI-populärlingo: en Se/Fe-loop. Vilken för INFJ-typen – eller i varje fall för min personliga del – skulle kunna åtminstone delvis förklara det inre kognitiva tumult som jag ofta nog har erfarit efteråt; som om jag omöjligen kan se med nyktra ögon på frågan ”Vad är det som händer egentligen? Är detta bra eller ej; är hon rätt för mig?” Först senare, ensam hemma på kammaren, kan dock såväl intuitionen som tanken visa sig igen, kliva fram och börja ifrågasätta ett och annat i sina granskningar av kvardröjande minnesbilder från mötet med kvinnan i fråga. Lite för sent kan då en gnagande känsla infinna sig om att jag kanske inte är på väg i rätt riktning med kvinnan i fråga, att det nog inte är just det här jag vill. Men så träffas vi åter och samma procedur upprepas – igen och igen. Så, ”e’ det det här du kallar kärlek?” 🎶 Ja, tydligen. I varje fall hittills.🙃

En INFJ i den här situationen är således en mer eller mindre galet förälskad och samtidigt halvt medvetslös typ, då såväl den normalt dominanta funktionen (introvert intuition) som den tertiera (introvert tanke) tenderar att checka ut ur medvetandet för att i stället ägna sig åt lockdown tills faran (d.v.s. umgänget med kvinnan) har blåst över. Då däremot kan de krypa fram och tycka både det ena och det andra, men det är å andra sidan inte helt lätt att med svårfångade intuitiva eller rationella tankeargument övertyga det som finns kvar efter en fundamental och till största delen irrationell Se/Fe-loops framfart. Med en pendlande obeslutsamhet som konsekvens.

En fortsättning som följer?

Då Se/Fe-loopen än så länge utgör en tämligen ny insikt har jag inte hunnit börja utveckla någon metod för att hantera den med. En hypotes utgörs dock av att metoden bör innehålla minst en särskilt viktig komponent: Gott om tid, så att framför allt den introverta intuitionen och tanken också får en chans att vara ”med på tåget” innan det potentiellt blir tal om romantik. Historiskt sett har förälskelseprocessen som regel kanske gått lite väl snabbt och blivit alltför intensiv; med ett mer eller mindre huvudlöst resultat som följd. Inte alltid, men tillräckligt ofta. (Något som för övrigt dr Elaine Aron menar kan vara särskilt typiskt för introverta personer.)

Därutöver kan jag också roa mig med att fundera kring själva dejtingsituationen som sådan, i termer av hur den gestaltar sig i t.ex. val av aktiviteter men kanske även när det gäller antalet närvarande personer vid de första träffarna. Vore någon form av gruppdejt att föredra i början, exempelvis? Samt måhända har dr Aron rätt i sitt tips till introverta personer för att undvika alltför snabba och intensiva förälskelser: Se till att komma ut oftare i sociala sammanhang!

Nå, den som lever får som vanligt se. Kanske kommer det en uppföljade rapport så småningom. 😀

Slutnoter

Några avslutande och kompletterande ord för den oinvigde:

Källor

Jung, C.G. (2017). Personality Types.
Freie Univärsitet Berlin (u.å.). ’Religious Feelings’ vs. Secular Affects/Emotions.
Wikipedia om abstraktion.